Inte så lite smaklöst

Film, eller ”movies” som det heter i det stora landet i väst, är i första hand underhållning, tidsfördriv, inget att ta på för stort allvar. Det är den bild som drömfabriken i Hollywood traditionellt marknadsfört – i regel med stor framgång.

Men som bekant är detta en sanning med modifikation och speciellt klart stod det i fallet Dirty Harry (1971), filmen där Clint Eastwoods kriminalpolis tog lagen i egna händer – till ackompanjemang av ett ramaskri i liberala kretsar. Samma andas barn var de på sin tid så populära Death Wish-filmerna med Charles Bronson som tar lagen i egna händer.

På tal om Death Wish landade Bruce Willis häromåret i en utomordentligt osympatisk nyfilmatisering. Och nu är det så dags igen – att sätta såväl avskummet som enfaldiga myndigheter (läs: byråkrater) på pottan.

Det handlar om Pierre Morels Peppermint, en hårdkokt dramathriller där Jennifer Garners fotbollsmamma råkar ut för den ultimata mardrömmen; hennes käresta och lilla dotter mejas ner på öppen gata, detta till följd av en uppgörelse i den undre världen.

Sorgen är bottenlös och inte blir det bättre av att åtalet mot gärningsmännen läggs ner på grund av en teknikalitet. Men skam den som ger sig, för fem år senare börjar huvudena plötsligt rulla.

Först ut är de tre gärningsmännen, tätt följda av några korrumperade slipsnissar. Och som det råkar sig är Garners nyvunna slagskämpe och vedergällare ständigt ett steg före Los Angeles-polisen med John Ortiz och John Gallagher Jr. i spetsen.

Det vore lätt att avfärda Peppermint som harmlös våldsunderhållning riktad till killarna på sista bänkraden. Men synar man filmen i sömmarna händer det lätt att man blir lite mörkrädd.

Det som Peppermint hävdar är nämligen att polisen och rättsinstanserna – i förlängningen även Washington och dess politiska elit – inte är mycket att ha. Det enda som kan sätta stopp för en ond jävel med vapen är en bra typ med vapen.

I den mån filmen förtjänar den där ena stjärnan skulle det i så fall handla om Alias-aktrisen Jennifer Garner, en stridsmaskin av det slag som blöder såväl invärtes som utvärtes. Dessvärre till ingen större nytta.