Insändare: Storfurstendömet Finland var inte en koloni

Björn Sundell skriver (HBL 3.12) att ”år 1809 blev Finland en rysk koloni, långt innan kapplöpningen om Afrika fick britter och fransmän att lägga ett antal kolonier under sig”.

Jag skulle inte använda begreppet ”koloni” i detta sammanhang. Det fanns en tullgräns med Ryssland, en egen administration och den ryska inflyttningen till landet var mycket liten. I denna mening fanns det inga försök från rysk sida att försöka kolonisera Finland befolkningsmässigt. Sundell konstaterar också att det fanns få råvaror och rikedomar att ”roffa åt sig” i storfurstendömet. Ryssland industrialiserades också långsamt, medan finska produkter fann goda marknader i imperiet. Storfurstendömet kunde använda skatte- och tullintäkterna för landets egna behov. Tiden var förhållandevis fridfull med tillväxt och få krig i jämförelse med den oroligare svenska tiden, då Finlands befolkning oftare hade lidit av missväxt, krig och diverse farsoter.

Ryska kejsardömet styrde över försvaret och utrikespolitiken. Det fanns visserligen begränsningar gällande olika friheter, men detta gällde hela imperiet. I vissa äktfinska tolkningar har man kallat Finland för en koloni under svenska tiden, men i allmänhet brukar man betrakta Finland som en integrerad kärndel av Sverige före 1809 och som ett autonomt storfurstendöme av ryska kejsardömet efter 1809 (inte som en koloni i någondera av fallen).

Under slutet av storfurstendömets existens började nationalistiska kretsar i Ryssland bli irriterade över att Finland var så autonomt och då inträffade förryskningen, då man försökte begränsa autonomin. De flesta av åtgärderna misslyckades och finländarna lyckades till och med få en förhållandevis modern lantdag 1906. Finländarna behövde inte heller tjäna i den ryska armén under första världskriget, eftersom finländarna hade strejkat effektivt i ryska arméns uppbåd. I stället betalade man ”soldatmiljonerna” till Ryssland.

I jämförelse var Grönland en dansk koloni. Danmark hade börjat kolonisera ön under 1700-talet och efter Napoleonkrigen 1814 då Danmark förlorade Norge fick Grönland formellt status som en ”koloni”. Efter andra världskriget pågick avkoloniseringen och Grönland blev en ”amt” eller ett län och 1979 ett autonomt område. Även de mindre öar som Danmark och Sverige hade i Karibien under 1700- och 1800-talen var kolonier, på samma sätt som de länder som Storbritannien och Frankrike koloniserade under 1800-talet.

Slaveri förekom också i de danska och svenska kolonierna i Karibien, men Ryssland tvingade aldrig livegenskap på den finska landsbygdsbefolkningen. Dessutom hade bönderna i storfurstendömet lantdagsrepresentation. Rysk kolonialism förekom till exempel i Alaska under 1800-talet, där två finländare fungerade som guvernörer. Även Uno Cygnaeus var präst i Alaska innan han återvände till Finland för att grunda folkskolan. (På tal om Finlands roll i kolonialismen.)

Att kalla storfurstendömet Finland för en koloni känns inte helt rättvist gentemot de länder och folk som led av kolonialismen och imperialismen.

Mikael Björk-Winberg, lärare i historia och samhällslära, doktorand, Helsingfors