Strukturella förändringar behövs för att undgå nedskärningar

Barbro Sundback sätter i sin insändare (HBL Debatt 17.7) likhetstecken mellan strukturella förändringar och nedskärningar och anklagar mig för att efterlysa en försvagning av inkomsterna (HBL Debatt 10.7). Det är precis tvärtom: man vidtar strukturella förändringar för att stimulera tillväxten och undvika nedskärningar. Jag hävdar i insändaren att vi inte kommer att ha råd att upprätthålla välfärdsstaten, ifall den ekonomiska utvecklingen fortsätter att vara lika svag som under det gångna decenniet.

I och för sig är hennes koppling förståelig. Politiken har under en längre period gått ut på att anpassa den offentliga sektorn till en svag ekonomi. Men den som värnar om solidaritet måste vara bekymrad över den finländska ekonomins usla prestationsförmåga. Utan ekonomisk tillväxt finns det inte i längden resurser för solidaritet. För denna slutsats behövs inga ”så kallade förståsigpåare”. Det räcker med grundskolans aritmetik.

Finlands tillväxtproblem började långt innan coronakrisen, men denna kommer att avsevärt öka behovet av tillväxtskapande åtgärder. Finland har inte endast en av de svagast växande ekonomierna i Europa utan i hela världen. Man får gå till länder som Venezuela, Sudan och Trinidad för att hitta lägre tillväxtsiffror under det senaste decenniet.

Det är skrämmande att man inte insett hur svag ekonomin egentligen är. Det här beror på att man under ett decennium med nolltillväxt finansierat utgiftsökningar med skulder. Efter 2008 har den offentliga sektorn haft ett kumulerat underskott på 42 miljarder euro och hushållen ett underskott på hela 57 miljarder euro. Tillsammans uppgår de här underskotten till drygt 40 procent av fjolårets bruttonationalprodukt. Företagens sparandeöverskott uppgick samtidigt till 79 miljarder euro, vilket var ett resultat av låga investeringar. Regeringens utgiftsökningar har ytterligare bidragit till att skärpa det imaginära intrycket av obegränsade resurser.

Man föreställde sig att euron och avsaknaden av akuta valutakriser skulle göra det möjligt att skapa bättre strukturella förutsättningar för ekonomisk tillväxt. EU publicerade år 2000 den så kallade Lissabonstrategin enligt vilken EU-området inom 10 år skulle utgöra den mest konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomin i världen. Det gick precis tvärtom. När de akuta kriserna tog slut, tog också det ekonomiska trycket slut och många länder, däribland Finland, blev oförmögna att genomföra förändringar.

Erfarenheterna visar att finansieringsproblemen kan bli akuta också inom euroområdet. Ingen vet vad som i slutändan utlöser dessa, men den ekonomisk-politiska rörelsefriheten är betydligt större om förändringarna genomförs i en period av lugn och inte under en akut kris.

Finland behöver en markant ökning i tillväxtskapande investeringar som i växande grad bygger på kunnande. Det finns dock ingen enskild åtgärd som kurerar investeringsklimatet. Var och en kan bidra till åtgärdsmenyn genom att fundera över vad som krävs för att man själv skulle våga ta risken och starta en ny aktivitet utan statligt understöd. Man kan inte förlita sig på att ”de andras” riskbeteende är särskilt mycket annorlunda.