Ledare: Invandring är en ödesfråga – där vi hoppas på utopier

“Vi ville ha arbetare, men fick människor i stället”, noterade den schweiziske författaren Max Frisch med en blandning av resignation och ironi. Nämn ordet invandring – med alla dess konnotationer och laddningar – och skåda hur de politiska schismerna fortplantar sig snabbare än lupiner.

Behovet är akut. Vi måste kompensera för en allt gråare befolkning och se till att den tungrodda välfärdsstaten inte knäcker ryggen på de allt mindre årskullarna i arbetsför ålder. Pensionsboomen är ett faktum, försörjningskvoten smått miserabel. Därför borde nettoinvandringen nästan tredubblas till cirka 44 000 invandrare per år, bedömer Näringslivets forskningsinstitut Etla. Det tål att upprepas: tredubblas.

Vi finländare är på tok för få. Befolkningsunderlaget och den demografiska strukturen utgör bromsklossar med tanke på välfärden. Fram till 2035 behövs 200 000 nya par händer enbart inom social- och hälsovården. Flera politiker och tjänstemän sätter sin tilltro till arbetskraftsinvandring, men här spretar det vilt mellan partiernas målsättningar. En del låter extremt idealistiska, medan Sannfinländarna hissar njugg blåvit flagg. Samtliga verkar utgå från samma villfarelse: att Finland vore särdeles intressant eller attraktivt för en utlandsfödd – då faktum är att vi inte ens befinner oss i närheten av toppen av någons önskelista.