Kärleksfullt skildrade kufar i myllrande mångfald

Sanna Mander – internationellt framgångsrik illustratör som vurmar för färgprakt, vintage och retro – debuterar på S&S med sin första egna bilderbok Nyckelknipan (2017). Redan omslaget väcker intresse. Bilderboken är formad som ett höghus och i fönstren skymtar några av dess egenartade boende. Titelns ordlek väcker förhoppning om fler språkliga krumbukter.

Idén är lika enkel som briljant. Läsaren möter en strandad stackare i trappuppgången som ber om hjälp att hitta sin hemnyckel: "Hjälp mig snälla – leta och speja / i mina grannars hem. / Sedan kan du kanske säga / var nyckeln finns och hos vem!" Därmed får läsaren ett uppdrag men också en ursäkt att snoka runt hemma hos folk. En liknande kittlande bilderboksidé hittas hos Riina Katajavuori och Salla Savolainens Mennään jo kotiin! (2007) som i höst följs av hett efterlängtade Mennään jo naapuriin (2017).

Att använda sig av husets rumslighet i bilderboken är alltså i sig inget nytt.  Småbarnsklassikerna Anna-Clara Tidholms Knacka på! (1992) och Åke Löfgrens och Egon Möller-Nielsens Historien om någon (1951) är enbart några nordiska exempel. Men Sanna Mander kan konsten att luta sig mot traditionen och göra nytt. Uppdraget att gå på nyckeljakt bland husets boende resulterar nämligen i möten med en kavalkad kärleksfullt skildrade kufar.

Här finns renodlade personligheter såsom superpedanten Veda och asketen Tim. Den förstnämnda lever rätlinjigt kontrollerat, den andra enbart tillsammans med sin trumpet och sin get. Många karaktärer är av gränsöverskridande slag: "Anita gör allting som apor ej får: / hon löser korsord och tonar sitt hår", de siamesiska systrarna Rakel och Rut slits mellan olika intressen, festprissen Bo är gift med en häst medan åldringarna Frej och Ray är bästisar som bor ihop och diggar jazz på sin takterrass. Ett myller av hudfärger och egenheter fyller detta höghus i ett galet och glatt bejakande av mångfald! På bokens bakpärm, som också utgör husets baksida, proklamerar ett anslag mycket riktigt: Allt kul tillåtet.

Manders bilderbok är ett ymnighetshorn av blinkningar till sin samtid och till bilderbokshistorien. Mångfaldstematiken är brännande aktuell. Samtidskommenterande är även utbrända Aila som är "så himla megatrött / fast inget hänt och ingen dött" och nättrollet Valter som hatar enhörningar och "bankar tangenter med hög volym / under en fjantig pseudonym". Bildspråkets flirt med 50-talsestetik pekar i sin tur bakåt till Lennart Hellsingsk nonsenstradition, särskilt de Poul Ströyerska figurer som åker glitterkonfettikarusell uppe på husets vind.

Nyckelknipan fångar bilderbokens allålderspublik genom att pocka på upprepad högläsning – rimmen sitter rätt i munnen – och se till att humor finns på både barn- och vuxennivå. Särskilt fascinerande för unga läsare föreställer jag mig djungelungarna som skippar skolan, Harry som samlar på snask, hemliga agentfamiljen, prinsessan i ettan med kokvrå och dödsmetallgrabben Bengt vara.

En mer form- och stilsäker bilderboksdebut får man leta efter. Sanna Mander visar en glädjande medvetenhet om och känsla för bilderboksmediet. Med sina välplanerade uppslag, som bjuder på upprepade färgexplosioner och retroglädje, samt val av utsökt papperskvalitet är Manders bok en hyllning till bilderboksformen. Ett enda skönhetsfel är det onödiga slarvet att inte ta hänsyn till det "dike" som uppstår mitt i uppslaget pga. bokryggens bindning. Placeras något mitt i uppslaget så försvinner det ner i diket, vilket tyvärr sker på flera uppslag. Men det är en skönhetsfläck i ett annars så säkert formgivet verk. I övrigt gör Manders Nyckelknipan allt rätt. Med suverän känsla för språk, form och bilderbokens blandade läsekrets visar Sanna Mander att ännu en finlandssvensk bilderboksstjärna är född.