Coronaåtgärderna mycket värre än själva sjukdomen

Hälsosäkerhetschefen vid Institutet för hälsa och välfärd Mika Salminen intervjuades i programmet Efter nio (18.4). I inslaget blickades tillbaka på vad som gjordes och vad som borde ha gjorts under den nu över tvååriga coronapandemin. Ordet absurd användes många gånger. I kritiken av coronaåtgärder beklagar Salminen att inte tillräckliga resurser gavs för att bygga upp ett team som skulle kämpa mot coronan. Han sade klart att det var fel att stänga skolorna och att äldre personer själv borde ha fått bestämma om de ville isolera sig.

Salminen försvarade till en del restriktionerna med att säga "vi visste inte", han sade också att det är svårare att lätta på restriktioner än att införa dem. Min fråga är hur en myndighet kan införa en restriktion utan att klart bestämma hur länge den skall gälla. Alla var överens om att åtgärderna skulle baseras på vetenskapliga fakta. Och när alla virologer, immunologer och vaccineringsansvariga var överens då var saken avgjord. Besluten ansågs basera sig på fakta och ansågs vetenskapliga trots att en mycket begränsad grupp vetenskapsmän hördes.

Vetenskap bygger på verkliga saker som har hänt i en förfluten tid. En vetenskapsman eller expert känner till alla dessa fakta, men då det gäller framtiden är inget säkert, för det finns alltför många faktorer som spelar in. Ett beslut om framtiden kan inte basera sig på objektiv vetenskap, utan det är alltid en kompromiss baserat på flera personliga subjektiva visioner. Beslutet är subjektivt även då det är baserat sig på bästa tillgängliga kunskap och erfarenhet. Alla förstår att medicinska experter måste höras då det gäller hälsa. Men hur kan en hel värld av analytiskt tänkande journalister och beslutsfattare totalt ignorera vad experter inom undervisning, barnvård, ungdomsarbete, äldrevård, sociologi, psykologi, ekonomi, kultur och idrott hade att säga om de eventuella följderna av absurda nedstängningar. Juridiska experter anlitades visserligen för att försvara lagligheten i åtgärderna, men en större diskussion om följder och om mänskliga rättigheter där filosofer och människorättsjurister skulle ha fått säga sin syn på saken tilläts aldrig.

Och hur kunde alla blunda för hur teorin om den tillplattade kurvan totalt förvrängdes. Den tillplattade kurvan gav myndigheterna "rätt" att stänga ner samhället för att stoppa smittspridningen så att vården skulle hinna mobilisera sig. Man skall snabbt öppna avdelningar, skaffa utrustning, personal och mediciner. Efter den här mobiliseringsperioden, två till tre veckor, öppnar man samhället igen och livet skall återgå till det normala. Felet var att tillräckliga resurser aldrig gavs till vården, så man fortsatte att platta till kurvan med olika absurda coronaåtgärder i två år.

Under de två åren som gått har tusentals vårdare gått i pension, många har flyttat utomlands och många har bytt bransch. Utländska vårdare har inte heller kunnat komma till landet. I stället för att prioritera vårdarna belastades de med nya arbetsuppgifter som smittspårning, testning och vaccinering. Dessutom utarbetades en lag som skulle ha möjliggjort tvångsinkallande av vårdkunnig personal. Trots att vårdarna arbetade idogt under hela pandemin tvingas de i dag ta till strejkvapnet för att få sina löner höjda. Någonting är ruttet inom vårdsektorn då cheferna har bättre lön än statsministern, men vårdarna tvingas strejka.

För mig blev coronapandemin ett skräckexempel på hur en sjukdom kan förstoras till något så farligt att de flesta av oss går med på att avsäga oss våra grundläggande rättigheter.

Hälsovårdsmyndigheter och regering skall skydda vår hälsa och våra liv. Medierna är bra på att sprida information. Samarbetet mellan myndigheter och medier fungerade alltför bra och resulterade i att vi skyddades från sjukdomen men drabbades av absurda coronaåtgärder som var mycket värre än själva sjukdomen.