Var finns vår mänsklighet, vår empati och omtanke?

25.04.2022 17:17
Finland tar emot ett rekordantal ukrainska kvinnor, barn och åldringar. Flyktingar som med fruktan för sitt liv lämnat män, hem och allt de äger. Färdats i tåg över den ukrainska gränsen så tätt packade att de varken haft möjlighet att sitta, dricka eller uträtta sina primäraste behov. Slutligen anländer de till världens lyckligaste land.
Och dessa uttröttade, traumatiserade människor – vart förs de?! Jo, bortom Joensuu till ett före detta fängelse, nio kilometer från den ryska gränsen. På förläggningen får flyktingarna inga hygienartiklar, de serveras så starkt kryddad mat att barnen inte kan äta den och gröt till de små är svår att få. Bussförbindelse till närmaste butik och tätbebyggelse går endast tre gånger i veckan. Detta enligt en av de ukrainska kvinnor som lyckligtvis senare har tagits omhand av en familj i Sibbo (HBL 16.4). Hur är det möjligt?
Det låter ändå bekant. Så behandlades många flyktingar som kom hit 2015. Då kunde man kanske skylla på ovana, på förvirring inför en situation vi i vårt land inte var vana vid. Men nu? Hur kan man tro man gör någon nytta för dessa olyckliga, uttröttade nykomlingar med allt de har i bagaget av ångest oro och sorg. Var finns vår mänsklighet, vår empati och omtanke?
Visst har vi läst några solskenshistorier. Men allmänt sett? Vi kan inte nöja oss bara med en siffra: Finland har tagit emot så och så många. Hur har de ukrainska flyktingarna hos oss det just nu? Var finns de?! Putin kan vi inte rå på. Men vad kan vi alla göra för att de som kommit hit känner sig trygga?

Anna Paulina Eklöf,

Helsingfors

ANDRA LÄSER