Kustvattnet i bättre skick – men klimatförändringen äventyrar utvecklingen

Finska viken är i bättre skick än tidigare, och det beror antagligen mest på finska havsskyddsinsatser i Ryssland. Men saltvattenströmmar och klimatförändringen riskerar att omintetgöra den positiva effekten, säger forskarna.

Blåstången mår bättre när övergödningen minskar.
Peter Buchert
12.09.2019 18:54 UPPDATERAD 13.09.2019 06:17
Finska viken mår något bättre än förut. Kustvattnets status har förbättrats i den yttre skärgården jämfört med föregående klassificering för sex år sedan, uppger Nylands miljöcentral. Också i innerskärgården är trenden positiv även om vattenkvaliteten inte är lika god där. I innerskärgården har vattnets syrehalt ökat framför allt på djupet.
De syrefria eller syrefattiga bottenarealerna är fortsatt stora, men nu lider en mindre del av den totala vattenmassan brist på syre. I dag måste man i regel ned till 20–30 meters djup innan man stöter på syrefritt vatten då det tidigare skedde redan vid 12–15 meter.
– Det möjliggör liv i en större volym av skärgårdens vatten, säger Mikaela Ahlman, biolog vid NTM-centralen.
Kustvattnets status i Helsingfors och Östra Nylands yttre skärgård har förbättrats och klassas nu som måttlig. Det beror på att halterna av näringsämnen, i praktiken fosfor och kväve, har minskat. Den inre skärgården är fortfarande kraftigt övergödd.
Innerskärgården lider främst av utsläpp från fastlandet. Lokala insatser kan ge lokalt bättre vattenkvalitet, men sällan mer än så eftersom vattenmassorna i mosaiken av grund innerskärgård blandas upp och byts ut mycket långsamt. I det yttre havsbandet är uppblandningen större och vattenkvaliteten bättre. Här syns också en snabbare förbättring.
– En teori är att det beror på åtgärderna för att rena avloppsvattnet från Sankt Petersburg, säger Ahlman.
Om du läser artikeln i appen HBL365, klicka här för att se grafiken.

Dött svenskt vatten

Specialforskare Seppo Knuuttila på Finlands miljöcentral säger att man redan länge räknat med att reningsverket i Sankt Petersburg och elimineringen av jätteutsläppen från gödselfabriken Fosforit i Kingisepp ska synas också längre bort än i Finska vikens östligaste del.
– När de här två utsläppskällorna täpptes till 2012 minskade näringsbelastningen med 4 000 ton fosfor om året. För Finska viken betydde det en belastningsminskning med 60 procent, eller 75 procent om man räknar med den lösliga sortens fosfatfosfor som algerna kan utnyttja omedelbart. Samtidigt minskade kvävebelastningen med 25 procent tack vare reningsverket i Sankt Petersburg. Det är klart att det här ska börja synas, säger han.
Hur lovande detta än är finns ett stort krux, påpekar Knuuttila, och hänvisar till hur Finska viken påverkas av vattenkvaliteten i Östersjöns huvudbassäng och i synnerhet flera pulser av saltvatteninflöde 2014–16.
– När det kom in friskt saltvatten i huvudbassängens djup knuffades de syrefria djupvattenmassorna upp mot Finska viken. Inom loppet av ett par veckor 2016 fick vi in 10 000 ton fosfatfosfor. Det är två och en halv gånger den mängd man precis hade lyckats eliminera från Ryssland.
Saltvatteninflödet friskar upp huvudbassängen, men de döda vattenmassorna från djupen utanför Gotland drabbar i stället Finska viken.
– Inflödet från huvudbassängen raderade temporärt ut nyttan av det man hade gjort på land. Hade det inte varit för inflödet skulle Finska viken vara i dramatiskt bättre skick, säger Knuuttila.

Uppvärmningen försvårar

Men också omvänt: Hade man inte täppt till de ryska näringsläckagen men ändå drabbats av inflödet från huvudbassängen skulle situationen ha varit ännu värre. 4 000 ton fosfor göder 4 miljoner ton alger.
– Det är trådalger som lägger sig ovanpå blåstången och kväver den, eller alger som bara flyter omkring i vattnet, säger han.
I år var algmängderna i Finska viken mindre än förra året men ändå större än för tre fyra år sedan, före fosforinflödet från huvudbassängen.
– Hur det blir nästa sommar beror i högsta grad på inflödet från huvudbassängen och på om vintern blir så blåsig att vattenmassorna i Finska viken blandas upp från botten. Den syrefria bottenarealen i Östersjön är nu rekordstor, säger Knuuttila.
Det som ytterligare försvårar för havet att repa sig är att klimatförändringen har värmt ytvattnet med nästan två grader sedan 1990 och även på djupet har det blivit varmare. Det förvärrar syrebristen, och i syrefria förhållanden frigörs mer fosfor som gynnar övergödningsprocessen.
– Havet har hamnat i en ond cirkel. Trots att näringsutsläppen minskar syns ingen snabb förbättring i havets tillstånd. Dessvärre har Helcom-åtagandena [Östersjöländernas havsskyddssamarbete] inte beaktat klimataspekten. Om klimatförändringen försämrar havets tillstånd kommer alla länder sannolikt att behöva göra mer än tidigare beräknat för att vi ska nå målet om en god status i Östersjön.

ANDRA LÄSER