Tv-recension: Mäklarporr och Ken-dockor

Mycket av Darren stars nya serie Uncoupled är yta, yta, yta. Men kanske kan serien skaka av sig en del av barnsjukdomarna och hitta sin ton inför en eventuell andra säsong? Diversitet behövs, skriver Martina Moliis-Mellberg.

I Uncoupled spelar Neil Patrick Harris Michael Lawson, nybliven singel i New York och nära släkt med Carrie Bradshaw i Sex and the city.

KOMEDISERIE

Uncoupled 2/5
8 delar på Netflix (serien recenseras i sin helhet) 13+
Regi: Andrew Fleming. Manus: Jeffrey Richman. I rollerna: Neil Patrick Harris, Tisha Campbell, Emerson Brooks, Brooks Ashmanskas, Marcia Gay Harden.
Det är vid det här laget väl etablerat att Sex and the city, precis som Golden girls en generation tidigare, är en serie om fyra homosexuella män kodade som kvinnor. Att kalla Darren Stars nyaste serie Uncoupled för "Sex and the city men gay" vore därför direkt felaktigt. Med det sagt har Star (skaparen av Beverly Hills, Melrose Place, SATC och nu senast Emily in Paris) med Uncoupled ändå gjort sin första serie som svart på vitt handlar om bögar i New York. Och visst är släktskapet med SATC, särskilt det geriatriska tillskottet And just like that, tydligt. Redan intromusiken fungerar pavlovskt.
Neil Patrick Harris spelar Michael, en 40+ mäklare som bor i New York med sin stiliga Wall Street-pojkvän Colin (Tuc Watkins). På ytan är allt perfekt men på sin 50-års dag bestämmer sig Colin för att lämna Michael, efter 17 år tillsammans. Varför? Svårt att säga, Colin kommer med luddiga förklaringar och Michael är för upptagen av sina egna känslor för att fråga eller lyssna. Michael, vår Carrie Bradshaw, är plötsligt singel och måste försöka navigera ensamhet, dating, Grindr, sitt ex. Det är mycket som har hunnit förändras på nästan två decennier. Till sin hjälp har han sina vänner, konsthandlaren Stanley (Brooks Ashmanskas), tv-presentatören Billy (Emerson Brooks) och kollegan Suzanne (Tisha Campbell).
Den här "anpassning till modern dejting"-vinklingen ger upphov till en hel del trötta observationer och förutsägbara situationer, och är också grogrund för en slags boomer-humor. Ett stående “skämt" om hur Marcia Gay Hardens överklassdiva inte kan använda rätt pronomen för sitt ickebinära barn är just sånt som får serien att kännas ängslig, som att någon sagt "det är mycket prat om ickebinära nu, vi måste visa att vi vet om det" medan manusförfattare Jeffrey Richman tagit anteckningar. Och på tal om Marcia Gay Harden är det synd att hennes rich bitch Claire är en sådan klichékaraktär, Harden är alltid underhållande när hon tillåts ta ut svängarna.

Något av ett skal

Överlag är mycket av Uncoupled yta, yta, yta. Här är det mindre mode och mera mäklarporr och alla förutom Brooks Ashmanskas ser ut som Ken-dockor, men så befolkas i och för sig alla Stars produktioner av människor stöpta i samma normsnygga form. Kanske är det också därför just Ashmanskas Stanley och Tisha Campbells Suzanne ter sig mest levande, mest komplexa, mest mänskliga. Här finns åtminstone stommen till ett inre liv. Tyvärr förblir Michael något av ett skal, svårt att fylla med en personlighet bortom något rätt självupptaget och irriterande. Han är krävande, dömande, osympatisk och eftersom vi aldrig hann förstå Michaels och Colins förhållande är det omöjligt att avgöra vad det faktiskt betyder för dem att det nu är slut.
Av allt att döma förväntar sig Uncoupled en till säsong, och jag förhåller mig försiktigt optimistisk. Kanske den kan skaka av sig en del av barnsjukdomarna och hitta sin ton och sitt fokus. Jag hoppas det, för det behövs lite diversitet, även sådan av varierad kvalitet.

ANDRA LÄSER