Den tyske gossen Hermann Hesse

Kanske är det just barnsligheten och omogenheten som är Hermann Hesses paradoxala kvalitet. Som människa blev han aldrig vuxen, skriver Michel Ekman.

15.09.2019 06:16
Någon riktigt stor författare är Hermann Hesse (1877–1962, Nobelpriset 1946) väl inte. Jämfört med universella djuphavsdykare som Franz Kafka, Marcel Proust eller Virginia Woolf kan han te sig som en tysk gosse, plaskande med sina båtar i strandvattnet, ständigt förtörnad. Varför ska man då minnas honom? Själv har jag då och då återvänt till hans böcker under hela livet, ända sedan den första, omvälvande läsningen som sjuttonåring. Kanske för att jag vill påminnas om denna stora händelse i mitt läsarliv som på tröskeln till vuxenblivandet lärde mig att böcker verkligen kan gripa djupt in i ens liv och förvandla det. Det är viktigt att minnas sen när läsningen blir till vana och rutin, när man riskerar att låta sig nöjas med det halvdana och utslätade. För själva möjligheten att uppleva växer man inte ifrån, den finns kvar så länge man kan läsa.
Kanske är det just barnsligheten och omogenheten som är Hesses paradoxala kvalitet. Som människa blev han aldrig vuxen. Hesses olycka var att han förstördes av sina fanatiskt religiösa föräldrar. Med sin pietistiska tro som vapen föresatte de sig att krossa hans vilja och personlighet och sätta in Gud i stället. Men Hesse kämpade emot. Efter en våldsam ungdom präglad av tider på uppfostringsanstalt och mentalsjukhus, rymningar och självmordsförsök, lyckades han rädda sig – som författare, men aldrig som människa. (För brodern Hans gick det sämre – han begick självmord.) Hesse förblev under hela sin levnad en ständigt kampberedd och misantropisk människa. Mänsklig närhet och intimitet var honom främmande och ångestskapande och sina närstående plågade han i en monumental egocentricitet som verkar nästan omedveten.
Men just detta – kampberedskapen och den barnsliga egocentriciteten – är det kanske som gör det möjligt för honom att utveckla sina speciella styrkor som författare. Och de har länge fortsatt att tala speciellt till unga människor, i den åldern då de ställs inför livsproblemen, då det gäller att välja sin väg och kämpa för den. Sin mest betydande roman Stäppvargen (1927) gav Hesse ut som femtioåring. Ändå är det framför allt den som har talat till unga läsare.

ANDRA LÄSER