Pär Stenbäck: SFP har misslyckats med att föra fram svenskundervisningen som en nationell ödesfråga

Finland har två jämställda nationalspråk. För att bli student i dagens Finland behöver en elev emellertid inte avlägga ett prov i det andra nationalspråket. Fram till 2005 var språkproven obligatoriska men de avskaffades på förslag av undervisningsminister Tuula Haatainen (SDP). Nu har undervisningsminister Li Andersson (Vf) meddelat att språkproven i svenska och finska inte återinförs trots att regeringsprogrammet utlovar detta.
Beslutet ”är jättetråkigt och trist” säger partiordförande Anna-Maja Henriksson (SFP). Men beslutet är mer än så. Det innebär att obligatoriet knappast återfinns i nästa regeringsprogram. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med politisk aptit att återkomma till det tjugo år efter att det avskaffades. Om inte en regering med flera tvåspråkiga partier plus SFP, en tvåspråkig undervisningsminister och en klar utfästelse i programmet lyckas med det, kommer en regering ledd av Samlingspartiet sannolikt inte att återkomma till frågan.

Vilka är konsekvenserna?
På sikt är de allvarliga. Antalet som frivilligt skriver de (långa) svenska eller finska studentproven har stadigt minskat och troligen fortsätter trenden. Tillgången på medborgare med goda kunskaper i det andra inhemska språket blir sämre. Språkkraven i den statliga och kommunala förvaltningen måste uppluckras. I slutändan hägrar Sannfinländarnas mål: ämbetsmannasvenskan slopas.
Regeringens programsvek skall kompenseras med tio miljoner euro för att bekosta en veckotimme till i svenska i det finska högstadiet. Välkommet, men är det tillräckligt för att garantera svenskans framtid bland folkmajoriteten? I dag träffar vi på allt flera som efter grundskola, gymnasium och högskoleexamen varken förstår eller kan yttra sig på språket.
Att det behövs mera än så erkänner ministrarna när de vill uppmuntra kommunerna att erbjuda mera A-svenska, den långa svenska som i praktiken är en förutsättning för effektiv språkinlärning. Det behövs en bred palett av åtgärder för att ersätta bortfallet av studentsvenskan. Dessutom gäller det att popularisera svenskundervisningen vilket programmen Svenska nu och Språkambassadörerna syftar till.
Vi får inte drabbas av Natoeufori och glömma att Norden ändå förblir vårt viktigaste stödområde.
Partiordförande Anna-Maja Henriksson parerar frågan om studentsvenskan är en prestigeförlust för SFP med att ”det är en förlust för hela Finland”. Just så är det och beslutet visar än en gång att våra partier inte förstår att den finska folkdelens kunskaper i svenska är den viktiga bro som påtagligt förbinder oss med Sverige och Norden. Det är tragiskt att detta nationella, rent av existentiella intresse inte uppfattas och förstås, inte ens i dessa omvälvande tider. Vi får inte drabbas av Natoeufori och glömma att Norden ändå förblir vårt viktigaste stödområde.

SFP har misslyckats
med att föra fram svenskundervisningen som en nationell ödesfråga, men de andra partiernas tillkortakommande är sorgligare. SFP:s sits är inte lätt då dess önskemål rutinmässigt uppfattas som ett särintresse, som enbart motiveras av servicebehov på modersmålet. – För tio år sedan grundades föreningen Kansalliskielet-Nationalspråken (numera Språkambassadörerna) som en plattform för finskspråkiga som bejakar den nationella betydelsen av två språk.
HBL efterlyser på ledarplats en diskussion om studentfinskans öde; heller inte den är obligatorisk och försummas därför av allt flera. Jag har sedan 2005 (i Vasabladet, senast i bokform) lyft fram problemet som en emigrationsdrivande faktor. Försummad skolfinska minskar möjligheterna i hemlandet. Även här behövs nya tag och det är bra att ovannämnda Språkambassadörer numera besöker även svenska skolor för att öka elevernas motivation att ta itu med finskan.
Allianser och unioner är inte eviga, geografin består. Gränsen österut stängs, västerut är den öppen. Det nationella intresset kräver en språkpolitik som beaktar detta.

ANDRA LÄSER