Jantelag, peep show och skattetabu

Var går gränsen mellan transparens och privatliv? Den frågan väcks tidigt i november inför den stora skattedagen. Vissa ondgör sig över detta titthål och betonar dess skvallervärde, andra hyllar transparensen som främjar tilliten och öppnar för samhällsviktig diskussion. Till hög, till låg, till rik, till arm kom, helga avundsjuka? Nej, tvärtom bör vi glada och hjärtevarma prata öppnare och oftare om syftena med skatter.

Nästan varje kotte i Finland anser att det är viktigt att betala skatt för att upprätthålla välfärdsstaten, visar undersökningar utförda på uppdrag av Skatteförvaltningen. Fyra femtedelar betalar gärna skatt, tycker att de får valuta för pengarna och litar på att beskattningsbesluten är korrekta. Vi har blivit alltmer positivt inställda sedan 2013. Men en hög skattemoral är ingen självklarhet. Till den bidrar tvivelsutan transparensen kring privatpersoners löne- och kapitalinkomster. Listorna utgör råmaterial som ska förädlas av ansvarsfulla redaktioner, placeras in i en kontext och hjälpa folket granska makten – som går hand i hand med pengar.

Av hävd kör Finland och övriga nordiska länder med öppna visir. Innan det moderna samhället, då man tillämpade beskattning enligt prövning, spikades taxeringslängder upp på sockenstugan för att skingra misstankar om att skattestyrelsen drog hemåt, att grannen kom lindrigare undan. Senare började skatteuppgifter publiceras inom taxeringskalendrar. Transparens minskar risken för korruption, och öppnar för en faktabaserad diskussion om beskattning. Insyn i inkomstfördelning ger syre åt demokratin. Dess psykologiska signalvärde hjälper samhället att bekämpa grå ekonomi, ekonomisk brottslighet och skatteflykt.