Emma och Mari är vänner

Bara ett stenkast ifrån den lilla lägenheten i Vallgård i Helsingfors drar trafiken fram längs den breda Backasgatan, men hemma hos Mari Kokko, 25, är det lugnt och stilla. Vid hennes köksbord sitter Emma Lindström, 13. Hon har öppnat en flaska läsk. Det är inte första gången Emma klivit uppför trapporna till Mari – senast var hon här för att göra tortillor och spela kortspel.

I dag väntar en hög avlagda kläder i det kombinerade sov- och vardagsrummet. Emma ska få välja och vraka.

– Jag behöver bli av med dem för att det ska bli källarrenovering i huset. Källaren ska tömmas på grejer och jag har haft kläder jag inte längre använder där, säger Mari.

Emma och Mari möttes i somras via väntjänsten Omakamu. Omakamu är en politiskt och religiöst obunden frivilligorganisation som arbetar med vänverksamhet för barn och unga. I praktiken utbildar föreningen vuxna personer som är beredda att umgås med sin nya bekantskap under många år, kanske livet ut.

De flesta familjer som söker vuxna vänner åt sina barn hittar till Omakamu via nätet. Ibland tipsar städernas familjearbetare sina klienter om verksamheten.

– Det var mamma som frågade mig om jag skulle vilja ha en vuxen vän den här vägen, säger Emma, som tyckte det lät som en god idé med en vuxen kompis. Att bo tillsammans med mamma, en hund, en katt och ett marsvin i Svedängen är bra, men de flesta kompisarna är skolkamrater som mest finns till hands under skoldagen.

För Mari började det hela med en tanke om att vilja göra något gott.

– Jag hade funderat på frivilligarbete ett tag, men inte hittat något lämpligt. Sedan råkade jag se en annons för Omakamu i en gratistidning och förstod att det här är min grej.

Mari hakade på en av föreningens kurser för blivande vuxenkompisar.

– Jag gick på föreläsningar om barns och ungas utvecklingsstadier, fick praktisk information och diskuterade gränsdragningar och så. Därefter fick jag börja vänta på att behövas. Det tog väl någon månad och jag hade redan tänkt att det inte blir något av det hela när telefonen ringde. Jag fick veta att det finns en flicka som heter Emma som påminner om mig och att vi kanske kunde passa ihop.

Mari åkte hem till Emma och hennes mamma.

– Det kändes roligt, men jag var nog lite nervös, säger Emma.

– Hördu, det var nog jag också, säger Mari och ler.

Sedan den första träffen har Emma och Mari spelat minigolf, spelat kort, lagat mat och tittat in på en vintersportmässa. Emma har tagit en sväng till Maris arbetsplats, en bensinstation i norra Helsingfors.

– Nå, den där mässan var kanske inte riktigt vår grej, men vi får hitta på nya saker. För mig är det roligt att göra sådant jag inte gör med mina jämnåriga vänner, säger Mari.

Emma lyser upp när det blir tal om hur de studsade omkring i trampolinparken. Nu gäller det att hitta en lämplig dag för att bowla; hallen i Mosabacka och bussförbindelserna dit har de redan koll på.

Men hurdan är en riktig vän? Vad ska man kunna förvänta sig?

Emma funderar.

– Man ska kunna berätta hemligheter för den andra och lita på henne.

– Kanske lite. Det bästa är att ha någon att göra olika saker med.

För Mari är vänskap detsamma som att vara pålitlig och ärlig gentemot den andra.

– Både under bättre och sämre dagar.

Mari vet hur det känns att inte ha ett så stort umgänge.

– När jag var elva flyttade vi till Kangasala. Jag har alltid varit lite blyg, men det bodde många jämnåriga i grannskapet och jag hade min ridhobby så jag fick kompisar. Men när jag sedan som 19-åring flyttade tillbaka till Helsingfors hade jag tappat mina gamla vänner och då hade jag inte så många andra än min syster och våra släktingar att umgås med. Det var en ensam period. Nu har det ändå ordnat sig. Jag har hittat en väninna på samma våglängd som jag och det känns som om vi alltid hade känt varandra.

Emma har inga regelbundna hobbyer, men husdjuren behöver omsorg och läxorna ska göras.

– Jag har sagt till Emma att hon kan ringa mig om hon behöver läxhjälp, säger Mari, som själv funderar på vilken utbildning hon skulle vilja ha. Läraryrket eller ett jobb som ungdomsledare lockar lite.

Emma vet vad hon vill.

– Jag vill bli barnsjuksköterska.

I vardagsrummet väntar nu en fåtölj överfylld med utrensade kläder. Mari håller upp en kjol och konstaterar att den är väldigt kort, i det närmast att betrakta som ett designmisstag.

Emma fastnar för en klargrön tunn skjorta.

– Får jag ta den här?

– Visst! Behöver du en läderjacka? Ja, den är inte av äkta läder förstås …

– Nej, jag har redan en. Vad är det här?

Mari vänder ut och in på ett gult tygsjok och säger att det är en topp. Följande plagg är en tunn skjorta, nästa genomskinlig.

– Så du behöver du ha något annat under.

– Eller ovanpå ….?

Högen i stolen krymper, fyndhögen på soffan växer.

Emma och Mari planerar för framtiden. De ska gå på bio och Emma vill gärna se en animation av något slag. Det gäller bara att hitta något intressant.

En eller två gånger per månad är det tänkt att de här vännerna ska umgås, däremellan går det bra att hålla kontakt per sms eller samtal.

– Efter en träff kan jag känna mig lite sorgsen, för att det roliga har tagit slut, säger Emma.

Mari ser ur motsatt vinkel.

– Jag brukar vara glad efteråt, ha kvar en bra stämning.