Aikuisets radikalitet kunde gå ännu längre

Ylva Perera skriver om en serie som på otippade vägar lyckas väcka hennes ömhet och kärlek både för livet och för människor hon egentligen irriterar sig på.

Anna Airola och Elias Salonen gör ett fantastiskt jobb med att gestalta Oona och Arttus vänskap som präglas av villkorslöst stöttande och en makalös förmåga att ha kul.
Ylva Pereraylva.perera@hbl.fi
21.09.2022 16:00 UPPDATERAD 22.09.2022 15:59

KOMEDISERIE

Vuxna! (Aikuiset) 3
10 delar på Yle Arenan (säsongen recenseras i sin helhet).
Regissör: Anna Dahlman. Manus: Anna Brotkin. I huvudrollerna: Anna Airola, Elias Salonen, Mikko Kauppila, Miro Lopperi, Ville Myllyrinne m.fl. F12
När tv-serien Aikuiset (Vuxna!) hade premiär 2019 stod jag inte ut med den. Då bodde jag själv i Helsingfors, förvisso inte i seriens Berghäll, men i en källarlägenhet i främre Tölö – en annan sorts estetiserad Helsingforsfantasi med silverfiskar stora som lillfingrar under köksbänken.
Sedan flyttade jag till Åbo, fyllde 30 och fick barn, och kanske var det alla dessa distanseringar från huvudpersonerna Oona (Anna Airola) och Arttus (Elias Salonen) 20-plussiga singeltillvaro i Berghäll som fick mig att förtrollas totalt när Aikuisets andra säsong lanserades 2021.
Oona (Anna Airola), Kuisma (Mikko Kauppila) och Arttu (Elias Salonen) befolkar en värld som inger både tröst och vemod.
Eller så är manusförfattaren Anna Brotkin och regissören Anna Dahlmans skapelse helt enkelt för bra för att hålla ironiskt avstånd till alltför länge – trots att ironiskt avstånd är något av seriens huvudtematik. Men både dess Venla-utmärkelser och hyllande recensioner antyder att den inte stannar där. En annan sak som vittnar om seriens popularitet är det stora antalet kändis-cameon, även finlandssvenska sådana. (I tredje säsongen kan man bonga till exempel Li Andersson, Mia Haglund, Kaj Korkea-aho och Malin Nyqvist).
Tvärtom mot att bara väcka (själv)hat mot hypermedvetna hipsters vars största drivkraft är att vara snygga och politiskt korrekta, lyckas serien på otippade vägar väcka åtminstone min ömhet och kärlek både för livet och för människor jag egentligen irriterar mig på.
Men det är en kärlek som också innehåller en dos vemod och frustration, jag ska försöka sätta fingret på varför.

Byta livsfilosofi som outfits

I mitten av september släpptes den tredje och sista säsongen av serien som kretsar kring Karlebybördiga Oonas kafé på Fjärde linjen, och hennes bästis, rikemanssonen och konstnären Arttu.
Att kaféet länge är namnlöst och sen bara heter ”kahvila” är emblematiskt för Oonas velande förhållningssätt i tillvaron. Hon byter livsfilosofi lika ofta som hon byter (snygga) outfits, hon har inte klarat av att välja om hon vill vara tillsammans med den något ängsliga miljöaktivisten Kuisma (Mikko Kauppila) eller den avslappnade cykelreparatören Pesso (Miro Lopperi), och återkommer ständigt till att hon inte vet vem hon är och vad hon vill bli. Vad innebär det egentligen att bli vuxen?
Pesso (Miro Lopperi) och Oona (Anna Airola) i seriens tredje och sista säsong.
I Oonas värld råder ingen brist på livsråd och ”inspiration” i självutvecklingsfrågor. Internet är allas naturliga habitat och därifrån haglar förhållningsreglerna om vad som just nu anses gott och vad som anses förtryckande att säga eller göra lika tätt – och svänger lika snabbt – som elsparkcyklarna i trafiken.
I tredje säsongen finns till exempel en kul passage där Kuisma startar ett Instagramkonto med hundar utanför Alepa, som först älskas unisont för att sedan överösas med hat för att valet att fota hundar utanför just Alepa vittnar om landsbygdsföraktande huvudstadscentrism och för att hundarna inte har gett sitt samtycke.

Jättebra på att ha roligt

Under seriens gång tänker jag flera gånger på hur verkligheten som porträtteras – och som jag givetvis känner igen – är som en inversion av 1700-talsfilosofen Immanuel Kants devis om att upplysningen är människans utträde ur sin självförvållade omyndighet. I Aikuiset finns en tydlig strävan efter att bli upplyst, men det gör en bara mer omyndig än någonsin, eftersom allt bara handlar om att följa rätt normkritiska norm.
Just detta driver serien med, främst medvetet, men emellanåt också (tror jag) omedvetet – som genom att tydligt ha satsat på att ha en rollbesättning med bred representation, men ändå i slutändan låta allting kretsa kring de vita huvudpersonerna medan deras ickevita vänner och älskare framställs som trevliga men personlighetslösa.
Alvar (Carlos Orjuela) och Arttu (Elias Salonen) i den trefaldigt Venlabelönade serien Aikuiset.
Där Aikuiset däremot lyser är i förmågan att skildra fest och glädje – hur det känns när ens favoritlåt spelas, eller när man är ute i natten med sin bästa vän. Oona och Arttu är helt enkelt jättebra på att ha roligt – och Airola och Salonen är fantastiska på att gestalta det– och jag slås av hur sällan man ser porträtteringar av att vara ung som inte bara fastnar i ångesten utan faktiskt också lyckas fånga glädjen.
(Ett annat inhemskt exempel, om än i annan genre och om en yngre åldersgrupp är Ellen Strömbergs ljuvliga tonårsroman Vi ska ju bara cykla förbi som kom i våras).

Bo in sig i omyndigheten

Även om just Oona och Arttus vänskap står i centrum och förmedlas på ett väldigt fint sätt som inte heller ryggar för obekvämheter, är Aikuiset också en pärla för hur den skildrar gemenskapen mellan de udda figurer och familjemedlemmar ur olika generationer som befolkar Oonas kafé. Om internetvärlden – som också är närvarande i rummet – främst tuktar och fördömer, visar serien hur det att faktiskt vistas i samma rum som andra människor gör att du kan förhålla dig också till personer vars åsikter du kanske inte omfattar.
I det här finns något förlösande, som går igen i serieavslutningens uttalade sensmoral; det är bättre att erkänna sitt beroende av andra människor än att tro att man måste klara sig själv.
Li Andersson, Adikia, Rosa Meriläinen, Anne (Mari Rantasila), Piki Rantanen, Anu Silfverberg, Mira Eskelinen, Fatim Diarra, Mona Bling i det kändistäta andra avsnittet.
Så långt allt både underbart och sant. Men vemodigheten jag nämnde tidigare infinner sig i en sorts hopplöshet som manifesteras genom att alla goda värderingar som Aikuiset-människorna tycks – eller åtminstone vill – hysa konstant motarbetas av allt de gör. Man pratar om solidaritet men använder sig av underbetalda matbudsleverantörer. Man går på klimatdemonstration men susar fram på elsparkcyklar i solnedgången.
Och visst kunde man hävda att ”så är det ju”, och ”alla kan bara göra sitt bästa”, men samtidigt blir jag lite frustrerad över att slutintrycket blir att inget kan förändras, att det kanske bara gäller att dansa och ha kul tills undergången är här. Och det är ju förvisso bättre använd tid än att sitta och rikta präktiga anklagelser åt höger och vänster.
Men jag kan ändå önska att serien hade lämnat mig med en längtan efter en bättre värld, inte bara tröstat mig med att ingen annan ändå heller gör nåt bättre. Att den skulle pusha mig lite längre bort från omyndigheten i stället för att bara låta mig bo in mig där.
Men så har jag kanske radikaliserats av att ha bosatt mig för långt bort från den helsingforsiska, eviga sommarnatten.

ANDRA LÄSER