Medier i väst missade den antirasistiska framgången i valet av Zelenskyj

Ett återkommande inslag i Vladimir Putins retoriska angrepp på Ukraina sedan den första invasionen 2014 har varit att landet styrs av ”nynazister”, trots att Volodymyr Zelenskyjs seger i presidentvalet den 21 april 2019 innebar att landets befolkning lyckats rösta fram både en öppet judisk president och premiärminister i Volodymyr Groysman. Det är två minst sagt märkliga val i en ”naziststat” – och en prestation som inte ens Israel mäktat med, då landets presidenter inte är direktvalda.

Zelenskyj är dessutom den första judiska statschefen någonsin i en europeisk demokrati. Tidigare folkvalda judiska ledare som Benjamin Disraeli i Storbritannien, Léon Blum i Frankrike och Bruno Kreisky i Österrike var alla regeringschefer, och därför formellt underställda monarker och presidenter.

Den kollektiva antirasistiska prestationen av Ukrainas väljare blir knappast mindre om man beaktar landets historia. Härifrån kom kosackledaren Bogdan Chmelnytskyj vars pogromer på 1600-talet tog livet av tiotusentals judar. Och här ligger Babij Jar-ravinen där nazisterna 1941 under två dagar sköt ihjäl 33 771 judar, med hjälp av lojala ukrainska milismän. Putin har således inte helt fel i att ukrainska nationalister var lojala med tyskarna under kriget eller att de återuppstått efter Sovjetunionens fall. Men trots en tillfällig topp på 10,45 procent för det ultranationalistiska partiet Svoboda i parlamentsvalet 2012, lyckades partiet bara få 2,15 procent av rösterna 2019. Undantaget någon enstaka medlem som valts in genom enmansvalkretsar har man inte längre någon representation i parlamentet.

Dessutom visar en undersökning av amerikanska Pew Research Center att befolkningen i Ukraina i dag har en mer accepterande inställning till judar än människor i något annat central- eller östeuropeiskt land.

Till detta måste läggas att betraktandet av någon som jude i Östeuropa inte givet är länkat till religiös övertygelse och sedvänjor, utan snarare till något i skärningen mellan det amerikanarna kallar ras och vi etnicitet. Zelenskyj byggde också sin berömmelse innan presidentskapet på teveserien Folkets tjänare, där han spelar en historielärare som ofrivilligt blir president, en historiskt stereotypt judisk roll – tänk bara på barberaren i Chaplins Diktatorn eller Woody Allen i Bananas. Att Zelenskyj inte är någon traditionell jude behöver således inte spela någon roll för hur han uppfattas av majoritetsbefolkningen. En jude kan ses som en jude även utan kalott och tinningslockar.

Till skillnad från politiker med minoritetsbakgrund i väst är framhävandet av "det annorlunda" inget han heller förväntas spela på politiskt. Trots Putins anklagelser om att han är nazist nämner han i sina tal hellre farfadern som kämpade i Röda armén än de många släktingar som dog i Förintelsen. Den republikanska gemenskapen är uppenbart ett viktigare tema än hans egen särart.

Själv uppvuxen med en judisk mamma som på 1960-talet flydde antisemitismen i Polen och med en mormor från gränslandet till det som i dag är västra Ukraina, fick jag i det närmaste med mig bilden av att hela Ukraina var en slags stor no-go zon för judar fylld av livsfarliga kosacker. Det är en bild som uppenbarligen inte längre stämmer, om den nu någonsin gjorde det.

I valet av Europas första öppet judiska statschef 2019 visade de ukrainska väljarna med emfas (han vann med 73,22 procent) att man inte är det etnonationalistiska projekt Putin vill utmåla landet som. Med undantag för judisk press är detta dock en antirasistisk framgång som tyvärr nästan helt gått medierna i västvärlden förbi. En framgång som snart kan vara över om Kiev faller och Zelenskyj fängslas eller mördas, när Ryssland då börjar sitt arbete med att ”denazifieria” det som en gång var den fria republiken Ukraina.