Insändare: Vilken slags finlandssvensk journalistik vill vi ha?

Diskussionerna om den finlandssvenska journalistiken koncentrerar sig ofta på hur viktigt det är att bibehålla svenskspråkiga medier i Finland, mera sällan på hurdan den svenskspråkiga journalistiken borde vara. Flera viktiga synpunkter om detta kom upp på ett debattmöte som vi organiserade i april med journalister, forskare och andra experter.
Ändamålet var att diskutera frågor som: Vad är viktigast för den svenskspråkiga journalistiken i Finland? Vad fattas inom branschen? Vems röster hörs och vems borde höras? Avsikten var inte att komma överens om slutsatser eller rekommendationer, utan att lyfta fram olika synvinklar och förslag om vad som behövs. Två unga journalister presenterade sina synvinklar under mötet. Vid mötet tillämpades Chatham House-regeln.
Frågor om tillit kom upp i flera sammanhang. En av talarna pekade på bristande tillit mellan medieproducenter och mediekonsumenter och problem med arbetsförhållandena för journalister, till exempel brist på anställningssäkerhet. Samma talare underströk vikten av större öppenhet och transparens – i stället för att försöka att ge ett intryck av objektivitet som inte existerar i verkligheten.
Bristande professionalism, såväl inom svenskspråkig journalistik som på ledningsnivå inom svenskspråkiga mediehus, lyftes fram som ett problem. Flera deltagare uttryckte oro över att upprepade gånger ha stött på svag skrivförmåga, otillräcklig forskning och bristande faktagranskning. Deltagare hade till exempel personligen upplevt stora brister i journalistiska metoder och kunnande när det gällde samhällsviktiga frågor som var något mera komplicerade än vanligt.
En deltagare noterade att tidigare var integritet, en hög etisk standard, och att granska och utmana makthavare vad journalister strävade till, men att kommersialiseringen har tagit över som den drivande kraften. Flera deltagare uttryckte oro över att vissa finlandssvenska grupper, institutioner och individer framstår som om de vore tabu för journalister och utgivare, eftersom de aldrig eller sällan granskas eller ifrågasätts i medierna.
debatt
En talare ifrågasatte hur minoriteter representeras och påpekade att man tycks anta att den typiska svenskspråkiga läsaren alltid är vit och medelklass. Den andra talaren sade att han upplever att vissa frågor är off-limits därför att de till exempel skulle kunna bli tolkade som kritik av någon som tillhör en minoritet, men att samtidigt behandlas minoritetsrepresentanter ibland nästan som “husdjur”. Samma talare tog upp frågor om cancel culture, som kan ha extra konsekvenser i den svenskspråkiga journalistikens lilla värld.
Generationsklyftan kom upp som en viktig fråga, såväl som vikten av att stärka medieläskunnighet, men att inte alltid anta att människor automatiskt föredrar lätt medieinnehåll.
Mediers roll i att skapa och förstärka identitet kom upp i diskussionerna. I dagens mediemiljö kan läsare lätt välja att gå någon annanstans om en publikation inte känns som om den är tillräckligt nära läsarens identitet. En deltagare påpekade att det inte finns en, enhetlig finlandssvensk identitet – den är fragmenterad, med till exempel stora regionala skillnader.
Deltagarna diskuterade också styrkor att bygga på i framtiden. I dessa ingår bland annat: att det finns tillräckligt finlandssvenskar för att ha en bas för en stark svenskspråkig journalistik, att det inom den akademiska världen finns en generation unga forskare som kan vara en stor resurs för journalister, att de stora finlandssvenska mediehusen är institutionellt starka, och att berättelser är viktiga för minoriteter (inklusive för finlandssvenskar).
Vi anser att det är viktigt att fortsätta diskussionerna om dessa frågor, inklusive frågor som kan vara svåra eller känsliga.
Joy Hyvärinen
Daniel Lindblom
Matteo Stocchetti, Arbetsgruppen Yttrandefriheten i den digitala tidsåldern

ANDRA LÄSER