Insändare: Karolinska institutet måste ta ansvar för de stulna finska kvarlevorna

I sin insändare (HBL 27.9) försvarar Eva Åhrén och Maria Josephson Karolinska institutets (KI) passivitet i frågan om återlämning av från Finland gravplundrade mänskliga kvarlevor. Enligt skribenterna måste frågan hanteras på regeringsnivå utan KI:s inblandning för att Finland är en självständig nation.

KI får inte heller ”påverka” finska myndigheter i ärendet, menar de, och utredningen och beslutet i ärendet ska göras av svenska utbildningsdepartementet, inte KI, som första steget i processen. Också svenska lagar och internationella regler påstås på något sätt hindra återlämning till just Finland. Över huvud taget kan och får KI inte agera självmant i frågan; de kan bara sitta och vänta på order från andra, utan möjlighet och makt att själv ta något som helst initiativ.

Inget av detta stämmer.

KI har inte haft några problem med att ta initiativ och förbigå centrala statliga myndigheter när det gäller kvarlevor de återlämnat till Australien, Frankrike, Nya Zeeland och USA – alla självständiga nationer sist vi kollade. Det har på eget bevåg uppsökt mottagare i lokala civilsamhället i andra länder: ”Vi har (…) tagit initiativ till att kontakta urfolksrepresentanter i Nordamerika”, stoltserar KI på sin hemsida; ”dessa kontakter har (…) resulterat i flera återlämningar”.

Det som är omöjligt för KI i det finska fallet har annars varit normalpraxis: ”För att kunna repatriera [kranier] har vi tagit hjälp av (icke-regeringsaktörer utomlands) för att knyta kontakter med (möjliga mottagare)”, berättar Åhrén – alltså har KI inte bara kunnat kringgå statliga aktörer, på eget initiativ, det har inte ens behövt ha någon idé än om vem det kommer att återlämnas till när det väl initierat återlämningsprocessen.

Enligt KI:s egna riktlinjer är det även möjligt för KI att uppsöka nationer (som till exempel Finland) som mottagare. I stället för ”påverkan” borde Åhrén och Josephson då tala om KI:s informerings- och faciliteringsplikt: KI ”ska facilitera repatriering” som ska ”gå före andra intressen”, vilket innebär att KI måste ”informera (till exempel minoriteter och nationer) om möjligheten till repatriering”. Det har KI valt att inte göra i det finska fallet: ingen i Finland visste om Retzius' gravplundringar och att det finns finska kvarlevor på KI när vi själv informerade aktörer där, från staten till hembygdsföreningar och lokala församlingar, om dessa.

Vad gäller statliga regleringar är det enligt svenska regeringskansliet KI som utreder ärendet och kan ta initiativ till att lämna en begäran om att få överlåta kvarlevorna – inte Utbildningsdepartementet, som Åhrén och Josephson påstår. Inte heller finns det någonting i juridiska ramar som hindrar överlämningar till Finland. Det som inte är förbjudet är tillåtet.

Det enda som konstateras av Riksantikvarieämbetet är att krav på återlämnande av mänskliga kvarlevor kan komma från nationer, minoriteter, grupper eller enskilda individer, även släktingar till de personer vars kvarlevor det handlar om, och att särskild hänsyn och respekt bör visas för kravställarens perspektiv. Minoriter, grupper, individer, släktingar, ett nationellt minoritetsperspektiv – alla dessa har varit med i vårt krav till KI. Det kan alltså också vara en nation som lämnar kravet, men det behöver inte vara så. Icoms etiska regler slår endast fast att alla begäranden ska hanteras skyndsamt, med känslighet och respekt (vilket inte varit fallet här).

Enligt KI själv är syftet med återlämningar ”främst ett försoningsarbete i vilket en samlingsförvaltare tar ansvar för sitt förflutna, erkänner sina överträdelser och inleder ett arbete för att förbättra relationerna med de människor som blivit kränkta av den tidigare hanteringen av deras förfäders kvarlevor”. Det finns ett krav för initiativ och handling inbyggt i detta uttalande som KI aktivt bör anamma.

Om Åhrén och Josephson hade ägnat en tiondel av den tid de under de sista sju åren lagt på att försvara KI:s beslagtagande av de stulna finska kvarlevorna för att arbeta för en repatriering hade vårt folks släktingar vilat i jorden de en gång stals ifrån för längesen.

Timo Lyyra, Kommittén för återlämnandet av finska kvarlevor