Kohandel och partidisciplin

Majoriteten har givetvis inte alltid rätt, men i en demokrati borde dess vilja förverkligas hellre än minoritetens.

Varken den aktuella landskapsreformen eller den så kallade valfriheten i samband med vårdreformen skulle gå igenom i riksdagen om de två frågorna skulle behandlas var för sig. Det är alltså en typisk kohandel mellan två partier, där Centern får det ena (landskapen) mot att Samlingspartiet får det andra (valfriheten).
Det är vardag med kohandel i politiken och det är ett sätt för partier att få igenom saker som stöds bara av en minoritet. Marknadsplatsen för kohandeln är regeringsförhandlingarna. Det regeringsprogram som är ett resultat av förhandlingarna är sedan en helig skrift fyra år framåt.
Kompromisser är nödvändiga i politiken, men de är något annat än kohandel. En kompromiss ingås mellan parter som har olika uppfattningar i en enskild fråga så att alla parter ger efter. I en kohandel däremot kopplar man samman frågor som inte direkt har med varandra att göra. Typiskt för till exempel rödmylleregeringarna i synnerhet på 1970-talet var att Centerpartiet ofta fick sina anslag till lantbruket mot att Socialdemokraterna fick något som var viktigt för dem.
Landskapsreformen och valfriheten kommer sannolikt att gå igenom i riksdagen. Detta borgar gruppdisciplinen i regeringspartierna för. Liksom kohandeln är grupp- eller partidisciplinen ett fult ord i den populistiska debatten. Kritiken av gruppdisciplinen utgår från att vi har ett personval, där riksdagsledamöterna bara är ansvariga inför sina väljare. I själva verket har vi en blandning av person- och partival, där partiets röstandel är det som har politisk betydelse. Parlamentarismen baserar sig på partiernas styrkeförhållanden.
En enskild riksdagsledamot står alltså inför ett dilemma: att rösta enligt sin egen uppfattning eller att följa gruppens beslut även då det strider mot den. Då nästan varje fråga är en förtroendefråga måste ledamoten beakta att regeringens existens står på spel samt dessutom att en medlem i en regeringsgrupp som röstar mot regeringen riskerar att förlora gruppens förtroende och därmed politiskt inflytande.
Det är något principiellt betänkligt i partidisciplinen, i synnerhet om det leder till röstövervikt för en ståndpunkt som i själva verket omfattas bara av en minoritet, såsom fallet är med vård- och landskapsreformen. Majoriteten har givetvis inte alltid rätt, men i en demokrati borde dess vilja förverkligas hellre än minoritetens. Ett flagrant exempel är valet av P.E. Svinhufvud till president 1931 med knapp majoritet. Det avgjordes då agrarförbundet tvingat alla sina elektorer att rösta på Svinhufvud i den avgörande omgången trots att en del av dem lovat rösta på K.J. Ståhlberg då den egna kandidaten fallit ut.
”Partidisciplinen har blivit obrukbar”, skrev den agrara Ståhlberg-anhängaren Viljami Kalliokoski, som då var chefredaktör för partiorganet Keskipohjanmaa och som senare blev bland annat agrarförbundets ordförande. Särskilt katastrofal ur demokratins synvinkel var partidisciplinen i samband med presidentvalet 1931 därför att den gavs tyngd av den fascistiska Lapporörelsens hot om våldsdåd om Ståhlberg väljs.

ANDRA LÄSER