Insändare: Europa skjuter sig själv i foten med elbilar

Torsten Fagerholm (HBL 10.3) belyser utmärkt hur våra politiker fattar enorma beslut med ofattbara ekonomiska och sociologiska följder utan någon som helst konsekvens­analys. Ur livscykelperspektiv anses elfordonen bli konkurrenskraftiga (koldioxidutsläppsmässigt) i jämförelse med en modern dieselbil efter sju års användning eller 120 000 km. Men då är det dags att byta elfordonets nästan 500 kg tunga batteri och så är vi där igen.

För en stor del av de nödiga metallerna är beroendet av Kina och Kongo obehagligt stort. Det förundrar mig att beslutsfattare tydligen har lämnat Geologiska forskningscentralens stora rapport om metallernas tillgångar obeaktade ”Assesment of the extra capacity required of alternative energy electrical power systems to completely replace fossil fuels” av Simon P. Michaux. Sammandraget på åtta sidor berättar en del, men rapporten på 1 045 sidor beskriver i detalj utmaningarna framför oss.

I rapporten finner man tabeller över tillgångarna på de mineraler som behövs för elektrifieringen av samhället. Ett tillsvidare olöst problem är att elbilarna ofta drabbas av spontana eldsvådor, ett biltransportfartyg sjönk utanför Irlands kust 2022 på grund av eld i lasten. Ett norskt färjerederi har infört förbud mot transport av elbilar och i delar av Kalifornien är det tillåtet att parkera elbilar endast på översta utedäck i parkeringshus och då med minst 15 meters mellanrum.

I Sverige måste räddningspersonal hålla ett minimiavstånd om 100 meter från en brinnande elbil. Endast om det gäller att rädda liv kan undantag göras, men då på egen risk! Troligen kan ovanstående och de av Fagerholm belysta problemen lösas på sikt, men vi är inte där än. Jag efterlyser också en relevant kostnadsanalys av alla åtgärder som görs i klimatets namn!

Bengt Karlsson, pensionär, Helsingfors