Finländare på båda sidorna i Estlands frihetskrig

Henri Rantanen har ända från sin pro gradu-avhandling forskat i finländarnas roll i det estniska frihetskriget. En del av källmaterialet är brev som han alltid haft i släkten. Hans mormors bror Sven Engblom var en av de unga som frivilligt åkte över till andra sidan av Finska viken när esterna slogs för sin självständighet. Breven till sin mor började Sven skriva genast när han kom till Tallinn, eller Reval som staden då hette, den 5 januari 1919. En del av dem återger Rantanen i artikeln här intill.

– Orsakerna till att finländare ville rycka ut och hjälpa broderfolket var många. Några av soldaterna var fullblodsäventyrare som kanske inte brydde sig om var de krigade så länge de fick slåss, andra hade helt enkelt aldrig hunnit anpassa sig till civilt liv efter att ha kämpat så nyligen i ett eget krig. De flesta var ändå vanliga unga finländare som drevs av solidaritet och gott uppsåt, säger Henri Rantanen. Fattigdom var enligt hans forskning en vanligare orsak än man hittills trott. Som frivillig hade man mat och en garanterad liten inkomst, men skulle man stupa fick de efterlevande en kännbar summa.

När första världskriget tog slut den 11 november 1918 var Estland ockuperat av tyskarna. Frankrike och Storbritannien hade visserligen återgett landet självstyrelse, och Estland förklarade sig självständigt den 24 februari 1919. I praktiken erövrades landet av tyskarna nästa dag. Tyskland hade emellertid för många egna problem för att lägga resurser på att försvara Estland. Det uppstod ett militärt vakuum som Sovjetryssland utnyttjade, inte minst med tanke på en fri väg till Östersjön. Det visade sig svårt att snabbt mobilisera ett estniskt försvar. När kriget bröt ut hade landet skrapat ihop en armé på 2 200 man, inte de 25 000 som man hade hoppats på.

Många finländare befarade att ett erövrat Estland skulle bana väg för en socialistisk revolutionsvåg i Europa, också i Finland. Den propaganda som stödde värvningskampanjen i Finland stärkte denna oro, som för många växte till en antibolsjevistisk världsåskådning. Genom att delta i ett sanktionerat och rättfärdigt krig kunde man ju dessutom klättra socialt och senare avancera yrkesmässigt.

Att delta i "andras" krig var inget nytt fenomen, och det förekommer förstås fortfarande. Många finländare deltar också i dag i olika krig ute i världen, och av väldigt olika skäl. Internationellt fredsbevarande är en orsak, men det finns också mindre organiserade sätt, som att ansluta sig till strider i konfliktländer som Ukraina, Irak eller Syrien.

– En enda kvinna lyckades faktiskt bli frontsoldat bland de Estlandsfrivilliga. Aino Mälkönen skrev om sitt namn på identitetspappren och blev "Aimo", och hon blev sedan en respekterad soldat i Estlandskriget, säger Henri Rantanen.

Finländarna i den sovjetryska armén var finska rödgardister som flytt till andra sidan gränsen. Enligt Rantanen hade de sannolikt ingen aning om att de skulle komma att kriga i Estland.

Röda armén hade inlett sitt anfall mot Narva den 21 november 1918. Staden försvarades huvudsakligen av tyska soldater och lokala skolpojkar. På en vecka hade den sovjetryska armén tagit över staden och grundat den estniska arbetarkommunen. Sovjetryssland godkände den estniska rådsrepubliken den 7 december.

– Det är klart att rysshatet var en av drivkrafterna för de Estlandsfrivilliga. Det enda som var värre än en ryss var för många en röd finne. Det var ett argument som inte användes öppet i den dåtida propagandan, men det finns dokumenterat i handlingar från tiden. Finländarna i Röda armén var lika övertygade om att de Estlandsfrivilliga var samma slaktare som de vita tidigare i Finland.

De frivilliga finländarna togs till en början emot med öppna armar i Estland. Småningom svalnade hjärtligheten, och det uppstod ibland hetsiga diskussioner om deras superi och ostrukturerade leverne.

– Det var ju inte bara ädla hjältar som åkte i väg dit, konstaterar Rantanen.

Det här var en orolig tid på många håll. Vid slutet av första världskriget pågick konflikter i Italien, Irland och inte minst Tyskland, där Freikorpstrupperna med sina förnazistiska ideal nästan förde landet till ett inbördeskrig.

– Det pratades inte mycket i släkten om Svens estniska äventyr. Han verkade själv ha ansett att jobbet var gjort när Narva hade återtagits i januari 1919. En del av de frivilliga hade helst av allt marscherat vidare till Petrograd, nuvarande Sankt Petersburg, men de flesta såg säkert estniska gränsen som gräns för sitt engagemang, säger Henri Rantanen.

– Det han skriver hem till sin mor är naturligtvis lite tillrättalagt. Han lägger ett mamma-filter över beskrivningarna och ser kanske ingen anledning att skriva detaljerat om det allra mest obehagliga, säger Rantanen.