Borde någon äntligen göra något?

Det är lite bon voyage över onsdagens stadsfullmäktige i Helsingfors, som Matti Nykänen skulle säga.

Jag har bevakat stadsfullmäktige i åtminstone 15 år men kan inte minnas ett annat projekt som gång på annan skulle ha beviljats så stora extra anslag nästan utan att blinka. Varför skulle man då inte få jämföra med mögelskolorna som inte kan repareras, daghemsgrupperna och skolorna som måste vara större, och skolbiträdena som staden snart inte har råd med? I de debatterna räknas varje cent oerhört noga.

För två år sedan sade politikerna att det inte finns alternativ, att vi måste bygga klart för att så mycket har redan byggts, att det hela är mycket invecklat och att de ökade kostnaderna delvis beror på att metrobanan också automatiseras och att det är ett världsunikt projekt fast ändå inte för världen är ju full av automatiska metrotåg. Som alla vet automatiseras metrobanan i Helsingfors och Esbo inte. Det här var tämligen klart redan våren 2012 för dem som kunde läsa innantill i offentliga utredningar och lägesrapporter. Men om en genomgång av beslutsunderlag, utredningar och rapporter, utlåtanden, intervjuer och domslut vittnar om synnerligen kroniskt vansinne så varför har man bara fortsatt att slänga pengar i ett bottenlöst hål? En orsak är att förtroendevalda saknar kunskap om en rad lagar: Upphandlingslagen, offentlighetslagen och förvaltningslagen är några av dem. Många är dessutom helt utelämnade till tjänstemän och konsulter när det gäller teknik och projektledning. Om det har erbjudits utbildning för de förtroendevalda och tjänstemännen, såsom det lovades, så är det oklart för stadsborna hur många som deltagit. Resultaten är i alla fall klena.

I mars 2014 skyllde man på berggrunden. Kartläggningar och provborrningar som gjordes av sakkunniga på sten och grus och underjorden var till liten nytta trots att projektledningen ursprungligen försäkrade något helt annat. Sprängningarna och grävandet blev 33 procent dyrare än beräknat. Det är likadant nu. Av beslutsunderlaget framgår att berget är fortfarande en klippa. För projektledningen var det och är fortfarande förbluffande att räddningsverket inte tummar på säkerhetskraven som långt slogs när projektet började. På grund av strul med allt annat blev planeringen av banbygget 55 procent dyrare. Vi talar sammanlagt om tiotals miljoner euro.

Många av de 22 ledamöter som på fullmäktigemötet valde att säga något om västmetron passade på att tala om sådant som anslöt vagt till de skenande byggkostnaderna, exempelvis behovet att säkerställa anslutande busslinjer. Två politiker – Tuomo Valokainen (SDP) och Yrjö Hakanen (FKP) var beredda att godkänna tilläggsanslaget på 30 miljoner euro med förbehållet att stadsstyrelsen lovar att skärpa kontrollen så att fullmäktige slipper dylika budgetjusteringar framöver. Två tredjedelar av fullmäktige röstade blankt. Kraven på bättre kontroll klingade för döva öron.

Yrjö Hakanen undrade varför stadsstyrelsens koncernsektion snarkat. Sektionen har i uppgift att övervaka stadens dotterbolag och stiftelser, bland dem Västmetrobolaget som Helsingfors äger en tredjedel av. Svaret var att Västmetrobolaget nog informerat koncernsektionen, den omedelbara motfrågan (som inte besvarades) att varför har man då inte gjort något annat än antecknat i protokollet? I det här avseendet är läget annorlunda nu. Som HBL berättat är politikerna i koncernsektionen förbluffade och rasande över kravet på ytterligare tilläggsfinansiering. Frågan är vad gör de nu?

Matti Nykänen, ja. Bon voyage var hans beskrivning av hur det känns att glida ned i hoppbacken. Efter tusentals hopp är det förstås en bekant känsla, en känsla av déjà vu. Men han sade nu bon voyage.

2016 är berggrunden fortfarande konstig och dyr att bearbeta, byggandet av stationerna på Drumsö och Björkholmen har kostat mera än beräknat och så är det de där rigorösa säkerhetskraven som majoriteten av stadsborna förmodligen godkänner – räddningsverket är en myndighet som invånarna enligt alla undersökningar litar på – men något som projektledningen vill tumma på. Dessutom har automatiseringen slopats så det som redan byggts för dyra pengar ska nedmonteras eller byggas om och det medför kostnader, till exempel måste ventilationen på stationerna byggas om då det inte blir några plattformsdörrar. Och så vidare och så vidare.

Den allt dyrare utvidgningen av metrobanan motiveras inte längre med inbesparingar utan enbart med framtiden. Det hävdas att miljardinvesteringen ger avkastning på sikt då det byggs bostäder och arbetsplatser längs spåren. Nya invånare ger nya skatteintäkter och vi har pengar att bygga skolor och daghem – men är det om 50 eller 150 år?

Den offentliga debatten om metroprojektet är obegriplig. Helsingforsmetrons historia är mörk men någon lärdom av forna misstag verkar inte ha tagits och hur skulle man det när minnet inte når ens mars 2014? Men framförallt är det svårt att förstå hur ansvaret för den farsartade utvidgningen av metobanan inte omedelbart återspeglas i fullmäktiges sammansättning och i projektledningen. Det är oklart om och vilka konkreta åtgärder politikerna och förvaltningen i Helsingfors och Esbo vidtagit dels för att begränsa skadan, dels för att slippa nya misstag i metroprojektet och andra affärer, till exempel Spår-Jokern och byggandet av Kronbroarna. Allt och alla fortsätter som om ingenting hänt.

Dessutom… HBL testkör den nya stadscykeln den här veckan. Text och videorapport på måndag efter Valborg.