I dag betalar flera företag en viss summa för klimatinsatser i Finland eller utomlands för att kompensera för sina utsläpp. På så sätt behöver de inte eliminera alla sina utsläpp för att kunna kalla sig klimatneutrala.
I samma stil kan vem som helst för en spottstyver klimatkompensera utsläppen från semesterflyget. Om slantarna används till exempel för att finansiera en tropisk skogsplantage sägs passageraren ha gottgjort för sin andel av resans koldioxidutsläpp.
Det låter lite för bra för att vara sant, och flera mediegranskningar har tidigare visat på en del uppenbara brister. Organisationen Finnwatch har granskat systemet mer ingående och kommer till samma slutsats: kriterier för högkvalitativ klimatkompensation uppfylls sällan.
Brister hos alla
Finnwatch färska rapport kopplar ett flertal brister och risker till systemet för frivillig klimatkompensation. Det gäller både för produktionen av kompensationskrediter och för inköpen av desamma. Och det betyder att alla företag eller produkter som uppges vara klimatneutrala, eller bli det inom en viss framtid, inte håller måttet.
– Allt är inte guld som glimmar, och på samma sätt duger all klimatnyttig verksamhet inte som kompensation för utsläpp, säger Lasse Leipola, klimatanalytiker vid Finnwatch, som har granskat 29 inhemska aktörer som erbjuder kompensationstjänster.
Leipola hittade brister hos samtliga. Till de aktörer som klarade sig bäst i granskningen hör CO2Esto, Compensate och Nordic Offset. De får plus för att de inte bara litar på certifikat utan dessutom själva utvärderar klimatinsatsernas reella nytta.
– De bästa har bra koll på den verifierade klimateffekten i de utländska projekt de marknadsför, men i många fall brister det i fråga om mänskliga rättigheter eller miljö. Och så får man alltid leva med risken att inget är bestående, säger Leipola med hänvisning till att en skogsplantage kan falla offer för illegal avverkning eller brand innan den de facto hunnit binda det kol som redan sålts på kompensationsmarknaden.
Detta granskade Finnwatch
Klimatkompensation är ett sätt främst för företag att gottgöra för sina klimatstörande utsläpp. Företaget köper krediter från en aktör som styr pengarna till ett projekt som ökar kolbindningen. Man betalar så mycket det kostar att binda den mängd koldioxid man vill kompensera för.
Finnwatch granskade 40 finländska företag som sade sig kompensera för 400 000 ton koldioxidutsläpp förra året. Flera av dem köper krediter av utländska aktörer, ofta av flera och oftast av projekt som satsar på beskogning eller förnybar energiproduktion. De 29 inhemska aktörer som granskades sålde krediter för 300 000 ton utsläpp.
I brist på enhetliga regler är det svårt att påvisa i vilken mån kompensationen fungerar. Vissa skogsprojekt kanske hade blivit av annars också och ibland är det svårt att mäta klimatnyttan, att påvisa att nyttan är bestående, att projektet övervakas, att det inte kränker mänskliga rättigheter eller att samma klimatnytta inte bokförs dubbelt.
Den globala marknaden för klimatkompensation beräknas växa upp till 15-falt inom det här årtiondet då att allt fler företag lovar bli klimatneutrala.
Vissa aktörer säljer kompensationskrediter från inhemska projekt. Våra skogsplanteringar binder förvisso kol utan människorättsproblematik, men den insatsen räknas redan med i Finlands nationella kolsänka.
– Om någon dessutom erbjuder en möjlighet att kompensera privata utsläpp med den kolsänka som staten redan räknar sig till godo kommer samma skogstillväxt att räknas dubbelt, säger Leipola.
Han föreslår att staten inte ska räkna sig den kolsänkan till godo. Annars kommer den som köper kompensation i själva verket bara att finansiera statens klimatpolitik, men inte att de facto kompensera för sina egna utsläpp.
– Skogsägarna i Finland borde få rätt att på vissa villkor sälja sina skogars koldioxidupptag till den del det överskrider skogsbrukets lagstadgade krav, säger Leipola.
Behöver ingripa tidigt
Lasse Leipola granskade hur 40 företag utnyttjar klimatkompensation. De företagen uppger sig årligen kompensera 400 000 ton klimatutsläpp, oftast genom att köpa krediter från certifierade klimatprojekt utomlands.
Flera av projekten är ändå förknippade med andra problem, som ett projekt i Indien som ett finländskt företag finansierar för att kompensera sina egna utsläpp. I Finnwatch granskning uppger ortsborna att projektet har lett till att älven de bor vid har torkat ut medan nyttan har varit liten.
– Certifikatet förutsätter inte tillräcklig övervakning av sociala eller miljökonsekvenser, säger Leipola.
Trots alla brister anser han ändå inte att det vore dåligt att klimatkompensera. Företag som vill bära samhällsansvar satsar på att minska sina klimatutsläpp, men de kan omöjligt eliminera dem snabbt.
– Därför är det viktigt att bristerna i systemet rättas till. Vi vet att kompensationsbranschen kommer att växa, och det är betydligt enklare att rätta felen i ett tidigt skede, innan klimatkompensation blir ännu större, säger Leipola.
Som en lösning föreslår Finnwatch bland annat myndighetsövervakning av hela kompensationssektorn.
– Det behövs regler för kompensationsprojekten och hur de marknadsförs. Annars finns en risk för att kompensationen i själva verket skadar miljö och människor, eller att den finansierar verksamhet som inte matchar den utlovade nyttan, säger Leipola.
Han betonar att all klimatkompensation måste vara ett komplement till redan pågående klimatinsatser.
– Först minskar man utsläppen så långt möjligt, sedan gör man upp en plan för att minska återstoden och till sist kan man kompensera för de utsläpp som är omöjliga att eliminera.
