Maria Sundblom Lindberg: Hatprat

Jag har inte några kolleger för tillfället så Facebook är ofta mitt kafferum och smalltalket vid kopieringsapparaten sker i stället via Messenger. Jag ser att en bekant har delat en krönika som jag har skrivit och några har kommenterat.

Bland dem som har kommenterat finns en kvinna som jag aldrig har träffat. Hon skriver i kommentarsfältet att jag på ett hänsynslöst sätt igen brutit mot tystnadsplikten genom att i olika kolumner skriva om mina klienters relationsproblematik. Jag svarar henne att mina krönikor är casebaserade och att jag aldrig skriver om riktiga klienter eller människor som jag känner. Jag förklarar att jag vill använda berättelsen som form för att den berör, precis som hon själv gör som författare. Men hon stannar inte där utan fortsätter att skriva hånfullt om att jag förutom att outa barn och föräldrar utger mig för att vara expert på precis allt, som adhd och samkönade äktenskap, och det irriterar henne brutalt.

Jag inser att hon inte kommer att sluta, att hon inte har någon gräns för vad hon skriver på sociala medier, att ingen som läser kan bedöma vem av oss som ljuger men att hennes förtal kan skada mig. Den eftermiddagen överväger jag att helt sluta skriva eller engagera mig i samhällsdebatten. Föraktet och förtalet från en helt okänd människa slår helt krokben på min glädje och mitt driv att göra skillnad. Jag vill inte längre vara med och jag vill inte hänga på en FB där ingen ingriper när någon sparkar.

Det har skett ett skifte i den offentliga debatten och på sociala medier som knappast någon har missat. Diskussionerna på alltför många forum tar i dag sin utgångspunkt i känsloladdade argument snarare än i objektiva fakta och sanningar. Forskningen pekar på att faktabegreppet är på väg att urholkas och förlora sin betydelse i en bred social- och politisk mening. Det här skiftet från fakta till känsla gör att många utnyttjar nätet för att sprida osanningar, hot och hat. Efter många år av fult språk och hotfulla kommentarer i medier har vi fortfarande inte fått en hårdare lagstiftning, utan i stället har det skett en normalisering av det känslomässigt drivna. Många forum värnar mera om yttrandefriheten än om respekten för andra människor.

Konsekvensen av detta är att för många väljer att avstå från att delta i diskussioner kring aktuella samhällsfrågor. Mest utsatta för hetsen och hatet är kvinnor, unga människor och personer som tillhör olika minoritetsgrupper. Men många väljer också att avstå från yrken och uppdrag där det finns risker att utsättas för verbala eller verkliga hot. När yrken som är nödvändiga för att upprätthålla en demokrati blir farliga att utöva, till exempel journalistik, politik och forskning, så blir det personliga hotangreppet också ett hot mot allas säkerhet.

Termen post-truth politics användes första gången av bloggaren David Roberts 2010 och har framför allt använts för att beskriva debatten inför presidentvalet i USA 2016 och brexitomröstningen i Storbritannien. Den ökade användningen av sociala medier har angetts som en förklaring till att det gick som det gick. Postfaktisk politik innebär att den offentliga debatten i hög grad blir bortkopplad från objektiva fakta och de argument som framförs anpassas i stället för att tala till människors känslor. Om argumenten bygger på sanning eller osanning har mindre betydelse.

Ett ofta återkommande argument i olika diskussioner är att offentliga människor måste tåla kritik. Men personangrepp, sexuella kränkningar och dödshot är inte kritik och det ska förstås ingen tåla. Inte politiker, inte influensers, inte forskare, inte programledare, inte tjänstemän, inte journalister, inte artister … ingen ska behöva hängas ut och hånas någonstans. Vi måste få en nolltolerans, en lagstiftning och en kollektiv rörelse mot näthat och kränkande påhopp i medier. Går vi över gränsen måste vi säga förlåt och göra om, göra bättre. Det är inte censur.