Hej från genusdoktrinen!

Den svenska debatten om jämställdhetspolitik på universitet är klaustrofobisk. Författarna till pamfletten ”Genusdoktrin” (Fri tanke, 2020), Ivar Arpi och Anna Karin Wyndhamn, vill försvara vetenskapssamhället, men för en genusvetare erbjuder de enbart en defensiv roll.

Arpis och Wyndhamns bok beskriver jämställdhetsintegreringen – principen att jämställdhet bör vara en del av universitetets all ordinarie verksamhet – som ett hot mot såväl forskningens frihet som meritokrati. Enligt deras berättelse har ”genusagenterna” vid Nationella sekretariatet för genusforskning och den nya Jämställdhetsmyndigheten erövrat hegemonin inom statsförvaltningen, implementerar ”radikal ideologi maskerad som vetenskap” inom lärosäten och forskningsråd och möter lite motstånd hos likasinnade eller nedtystade universitetsledningar.

Boken har en stark tes, men som Ebba Witt-Brattström påtalade i sin recension i Svenska Dagbladet (30.5) lider den av anekdotisk bevisföring. Arpi och Wyndhamn kritiserar de anklagades ovilja att ingå i debatt eller ställa upp för intervju, men kritiken som dels är övergripande, dels sporadiska iakttagelser är svår att bemöta. Ska diskussionen handla om utbildningarnas innehåll, om studenters synpunkter på kurslitteratur, om kränkande språkbruk i klassrummet, om kvalitativ forskning mot dubbelblinda experiment, om meritokrati och fördelning av forskningsanslag, om Löfvens regering – eller om vad kön är? Biologi eller sociala konstruktioner? I en pamflett hänger allt samman, men för en forskare är det flera olika diskussioner.