Ledare: Svenskfinland: meritokrati eller oligarki?

Inför jul uppmärksammade tidskriften New York så kallade kändisbarn och kungjorde rentav att 2022 var ”the year of the nepo baby”, nepotismbarnens år. Är det rumsrent att konfrontera andra eller tredje generationens kändisar med att deras upphöjda position faktiskt kan vara en produkt av oförtjänta, nedärvda kontaktvägar och privilegier? Inom vänskapskorruption favoriseras den som ruvar på ”rätt” namn eller bakgrund.

I USA bottnar känslan av indignation i genuin social orörlighet: inför varje klassresa råder brant uppförsbacke. I Svenskfinland blir debatten mindre glamorös. Vi plaskar omkring i samma ankdamm, kantad av välfärdsstatens bomullsvadd. Fåtalet tilldelas apanage eller förlagskontrakt vid dopet, sällan åker någon räkmacka upp till A-laget. Våra kulturjobb är i regel gråa, föga lukrativa.

Men visst har kulturbarn fördelar, det gäller att få in en fot i dörrspringan. Släktband spelar en roll. Sedan barnsben marineras vi alla i vissa sociala koder och jargong, eller i bristen därpå. I synnerhet vårt klaustrofobiska Svenskfinland skulle må gott av att problematisera uppmärksamhet och privilegier.