Den okuvliga fårsvingeln

Essän är en fin form som kan omfatta vad som helst, från världsalltet till en knappnål. Eller ett grässtrå, vilket är temat för tidskriften Essäs fjärde nummer. Essä har alltid samma upplägg: i centrum står en klassisk text som sedan kommenteras av olika skribenter. Eller, som i det nya numret, en bild.

Bilden är ett träsnitt av fårsvingeln, en gräsart, ur Olof Rudbäck den äldres flora Campus Elysii (1702). Eftersom Rudbeck var mannen bakom Atlantica, verket som hävdade att det sjunkna Atlantis, världskulturens vagga, legat i Norden kan man tycka att grässtrået var ett anspråkslöst bidrag för att komma från honom. Så var det dock inte: Campus var avsedd att bli en jätteflora omfattande alla världens växter. Det blev inte av eftersom förgängligheten tog sitt: i den stora branden i Uppsala 1702 förstördes det ovärderliga arbetsmaterialet: herbarier, bilder, trästockar.

Fårsvingeln är ett anspråkslöst gräs som växer överallt där jordmånen är tillräckligt dålig och torka råder. Får tycker om att beta den. I vår föreställningsvärld är gräset en outtömlig symbol. ”Allt kött är hö” sade profeten Jesaja i den gamla bibelöversättningen och menade att vi strängt taget är lika flyktiga som strået som vissnar till hösten. Men gräset är också en vanlig symbol för det okuvliga, det som alltid kommer åter efter förstörelsen och finner sig nya vägar.