Filmfestivalen i Cannes trotsar biografdöden

Filmfestivalen på den franska Rivieran återvänder med ett program som hyllar auteurskap och biografens betydelse, men som fortsätter att kämpa med ojämn könsfördelning.

Regissören Spike Lee är ordförande för årets jury på filmfestivalen i Cannes, som går av Stapeln den 6 juli. Lee har en lång relation till festivalen, där flera av hans filmer fått världspremiär. Exempelvis "Do the right thing" (1989) och "Blackkklansman" (2018). Arkivbild.

1968 ställdes filmfestivalen i Cannes in. Regissörerna Claude Lelouch, Jean-Luc Godard, François Truffaut, Roman Polanski och Louis Malle strejkade i solidaritet med de franska studenterna.

Sedan dess har festivalen inte missat ett år förrän 2020 då pandemin slängde grus i maskineriet. Det var en symbolisk förlust för biografbranschen, som de senaste åren förlorat allt mer mark till strömningstjänsterna.

Starka visionärer och provokatörer

Men nu är Cannes-festivalen tillbaka, om än senare än vanligt (den 6–17 juli) och festivalens generaldirektör Thierry Frémaux deklarerade med emfas att "biografen inte är död" på presskonferensen i juni då programmet för 2021 presenterades.

I en tid då tv-serieformatet och kollektiva manussamarbeten blir allt vanligare har Cannes presenterat många så kallade auteurer med starka enskilda visioner. Bland de mest omtalade återfinns den holländske provokatören Paul Verhoevens lesbiska nunnedrama betitlat "Benedetta", amerikanske Wes Andersons journalist-dramakomedi "The french dispatch" och franska Mia Hansen-Løves relationsdrama i den svenske demonregissören Ingmar Bergmans fotspår: "Bergman island".

Skådespelaren Kim Novak på filmfestivalen i Cannes 1956, på väg genom en folkmassa in i en biograf. Festivalen på den franska Rivieran har alltid varit en plats där glamour och kändiskultur möter den mest prestigefyllda filmkonsten. Arkivbild.

Fortsatt få kvinnor

Hansen-Løve är en av bara fyra kvinnliga regissörer i tävlan (av totalt 24), vilket är fler än normalt, men fortfarande en låg siffra som säkerligen kommer leda till fortsatta diskussioner om festivalens historiskt ojämlika könsfördelning.

Festivalens kyliga förhållande till Netflix är fortsatt frostigt sedan 2018, då Cannes ändrade sina regler och krävde att filmerna som visas på festivalen också måste visas på franska biografer. Något som fick strömningsjätten att skippa Cannes helt och hållet, vilket är fallet också i år.

Detta gör att Cannes går miste om ett återbesök från den enda guldpalmsvinnande kvinnan, Jane Campion, vars senaste film "The power of the dog" såg ut att vara en typisk Cannes-titel, men som producerats av Netflix.

Filmfestivalen inleds den 6 juli med fransmannen Leos Carax första engelskspråkiga film "Annette".

Fakta: Tre spännande Cannes-titlar

"Val"

Dokumentär om skådespelaren Val Kilmers kamp mot cancer, och hur han förlorade sin röst. Det hajpade filmbolaget A24 ligger bakom.

"Titane"

Franska Julia Ducournaus uppföljare till kannibalskräckfilmen "Raw" tävlar om guldpalmen. Handlingen är dock är höljd i dunkel, men filmbolaget har erbjudit en förklaring av titeln som lyder "En metall som är mycket motståndskraftig mot värme och korrosion, med legeringar med hög draghållfasthet, som ofta används i medicinska proteser på grund av dess uttalade biokompatibilitet."

"Red rocket"

Den amerikanske indiefavoriten Sean Baker slog igenom med iphonefilmade "Tangerine", on transprostituerade i Los Angeles och följde upp med "The Florida project", om inneboende på ett motell precis utanför Disneyland. Nu återvänder han med en ny film om människor i kulturens periferi: om en manlig porrstjärna som försöker återförenas med sin familj.

ANDRA LÄSER