Friidrottssäsongen är i full gång och vi levereras underhållning på hög nivå i tv, resultat på radion och bilder på duktiga idrottare på löpsedlarna.
Den här tiden är även högsäsong för klagomål om klädseln för de kvinnliga idrottarna, eller snarare bristen på kläder för dem som tävlar i framförallt löp- eller hoppgrenar.
Varje år, i samband med Kalevaspelen eller andra större mästerskap, mottar vi på Finlands Svenska Idrott och Friidrottsförbundet arga mejl om hur oförskämt det är att kvinnor visar upp sig på sportplanen i små bikinitrosor.
Mejlen kommer så gott som alltid av andra kvinnor. Det hänvisas till att kvinnor bör använda respektingivande klädsel, att övergrepp och våldtäkter ökar i samhället och att dessa friidrottare är dåliga förebilder för barn och unga och kan orsaka kroppsfixering.
Av förbundet efterlyses regler och riktlinjer för hur en lämplig klädsel skall se ut för friidrottare.
Samtidigt som andra förbund sätter upp kontroversiella regler för hur små kläderna skall vara för kvinnliga idrottare önskar en del av friidrottspubliken att man skall reglera kvinnors klädsel till att inte vara för utmanande.
Mina tankar går från kvinnans problematiska roll på idrottsplanen till kvinnans utsatthet i samhället och den dubbelmoral som präglar oss.
Du skall samtidigt vara attraktiv för att locka sponsorer och publik men du skall inte provocera med din kropp, för då finns faran att du triggar män till våldsbrott eller andra kvinnor till kroppshets. Problemet är inte toppidrottande kvinnor i brief-modellens byxor som gör sin viktigaste tävling för säsongen, problemet är hur dessa framställs i medier och vilka föråldrade uppfattningar vi har över hur en kvinna skall bete sig och se ut.
Friidrottsförbundet ställer inga krav på hurdan klädsel idrottare har på tävlingar. Landslagsidrottare erbjuds fem olika byxmodeller för kvinnor och fyra olika modeller för män som idrottarna fritt väljer mellan att tävla i.
Sponsorerna ställer inte heller några krav på hurdan byxmodell kvinnorna springer eller hoppar i. Det som avgör valet av klädsel har att göra med i vilken klädsel idrottaren anser sig prestera bäst då det handlar om mycket små marginaler som kan avgöra resultatet. Mindre byxor betyder mindre vikt och bättre rörelseomfång.
Ansvaret ligger hos dem som betraktar dessa toppidrottare och på medierna som återger idrottarna i bild att kunna uppfatta och framställa dem med respekt.
En kvinna som idrottar i lätt klädsel skall inte behöva oroa sig över att hon provocerar män till våldshandlingar, det är ett av samhällets djupast inrotade jämställdhetsproblem som tyvärr även smittar av sig på toppidrott.
Tankesättet att en kvinna bär ansvar för att inte trigga män till övergrepp med sin klädsel är fullkomligt obefogat; ansvaret ligger alltid hos betraktaren att möta motsatt kön med respekt oberoende av klädsel. Medierna bär ett stort ansvar för hur man objektifierar den idrottande kvinnan. Ligger fokus på att framhäva prestationen eller kroppen?
Ofta väljs bilder till löpsedlar på kvinnor från obekväma vinklar eller med fokus på någon kroppsdel trots att fotografen tagit hundratals bilder under tävlingen. Det är den här felaktiga vinklingen, i kombination med konsumtion av ytliga sociala medier, som leder till kroppsfixering, inte att kvinnor tävlar i byxor som de anser ge bästa förutsättningar för att prestera i.
Henrika Backlund är generalsekreterare för Finlands Svenska Idrott.
