Vargen inom oss – det här är dagens våld

I boken Väkivaltakulttuurin perintö. Sukupuoli, asenteet ja historia (ung. övers. Våldskulturens arv – om kön, attityder och historia) en av finalisterna till årets fackbok 2015, efterlyser våldsforskaren Satu Lidman större kunskap om vår egen kulturs våldsamma historia och en bredare dialog för att lösa problemet.

Med bokens titel vill Satu Lidman signalera att alla kulturer har våldsamma drag men att ingen kultur består enbart av det.

– Varje kultur har också mycket som vi kan vara stolta över och de skadliga dragen går att förändra, säger Lidman som är fristående akademisk forskare och författare.

– Den finländska kulturen är på många sätt våldsam. En del av förklaringen finns i vårt alkoholbruk men en större del hänger ihop med en föråldrad syn på genus. Trots att jämlikhet erkänts som värdegrund finns föreställningar om en ”rätt” slags kvinnlighet och manlighet kvar. Jag påstår inte att allt borde vara könsneutralt. Det jag efterlyser är en bredare förståelse av vad genus är och hur våra uppfattningar om genus samverkar med våld och aggressivitet.

En sak som särskiljer Finland från andra länder och försvårar för våldsoffer att träda fram är bilden av den starka kvinnan som odlats sedan industraliseringen när kvinnor förväntades både förvärvsarbeta och sköta hushållet.

– Föreställningen att man ska vara stark gör det svårare för kvinnor, liksom män, att träda fram i offentligheten och säga att hen i det privata är ett offer och behöver hjälp.

Enligt Lidman måste vi få grepp om våldet i Finland. I den första omfattande europeiska undersökningen om våld mot kvinnor, publicerad 2014, hamnar vi på en oattraktivt hög placering. Statistik från EU:s byrå för grundläggande rättigheter FRA visar att Finland toppar så gott som samtliga kategorier i fråga om våld mot kvinnor över 15 år. I såväl Storbritannien, Spanien, Rumänien, Tjeckien, Polen som Portugal är läget klart bättre. En jämförelse med Sverige visar endast marginella skillnader, i Danmark är situationen i ett par fall till och med värre.

– Undersökningar av det här slaget måste tas med en nypa salt, eftersom resultatet också beror på hur öppet man talar om våld och hur medvetna invånarna är om sina rättigheter, kommenterar Lidman.

Hon tar Spanien som exempel.

– Jag har svårt att tro att kvinnor i ett katolskt land med starka traditionella könsroller upplever mindre våld än finländska kvinnor. Kanske ser man det som en del av kvinnans roll eller identifierar inte alla våldsamma handlingar som våld.

Oavsett detta uppvisar Finland, enligt Lidman, fruktansvärda siffror samtidigt som experter bedömer mörkertalet som stort.

Lidman, som just nu jobbar med en utredning för Amnesty International i Finland, håller med om organisationens kritik att Finland inte ingriper tillräckligt i våldet.

– Istanbulkonventionen mot kvinno- och familjevåld, som trädde i kraft i Finland i augusti, medför att staten har ett ansvar också på internationell nivå.

I boken skärskådar hon kopplingen mellan kön och våld från 1500-talet framåt, med utgångspunkt i historiska källor och kvinnors perspektiv.

– Äktenskapshandböcker från 1600-talet och framåt betonar att en god hustru inte ska irritera sin make eller ge honom andra skäl till att slå henne. Genom att försumma sina hustruliga plikter kan kvinnan vara skulden till mycket. Kyrko-lagen från 1686 stipulerade att äkta par skulle hålla ihop. Våld var ingen orsak till skilsmässa. För samhället var det viktigare att bevara äktenskapet än att söndra det även om där förekom mycket våld.

Att skiljas var tekniskt möjligt men inte lätt. Ville en utsatt föra våldet på tal skulle det ske i ett sekulärt sammanhang som en domstol.

– Systemen var genialiskt utarbetade och hjälpte våldskulturen att leva vidare. Det är en del av grunden till att kvinnor fortsättningsvis lätt skuldbeläggs och skuldbelägger sig själv i fråga om könsrelaterat våld.

Rötterna till skuldbeläggandet går åtminstone så långt som till antiken och berättelsen om Lucretia, en romersk adelsdam som efter en våldtäkt begick självmord för att rädda familjens rykte.

Lidman, som är särskilt intresserad av myterna och attityderna kring våldtäktsbrott, säger att det här är en av många sagor som levt vidare in i nyare tid.

– Charles Perraults 1600-talsversion av Rödluvan har tolkats som en sedelärande historia om hur unga kvinnor bör bete sig för att undgå ”de jagande männen”. Det är en sak att erkänna att det finns förhöjda risker i vissa situationer, som att gå ensam genom skogen eller på stan, och en annan sak att skuldbelägga offret. År 2016 borde vi förstå den skillnaden.

Diskussion kring bland annat våldtäkterna på färjorna mellan Sverige och Finland visar, enligt Lidman, att man fortfarande skuldbelägger offren.

– Kvinnor borde veta vad som kan hända om hon går ensam på natten, dricker för mycket eller klär sig på ett visst sätt. Om någonting inträffar är det hon som ska skämmas. Den här strukturen bidrar till att offren tiger.

De våldsamma dragen i den moderna finländska kulturen syns och får även stöd av hur genus tolkas i juridiska sammanhang. Att våldtäkt i Finland än i dag definieras utifrån fysiskt våld och inte samtycke har flera problematiska aspekter.

– Våldsforskare vet att offret ofta är lamslaget eller tänker att hen kan minimera våldet om hen inte kämpar emot. Då uppstår inte så många fysiska drag som domstolen kan tolka som bevis. Utgår man från de mänskliga rättigheterna är den avgörande frågan om samtycke har getts eller inte.

I somras dömde Helsingfors tingsrätt en man till ovillkorligt fängelse på över två år för att ha planerat mörda sin syster. Mannen skall ha kontrollerat och bestraffat sin syster under flera år, eftersom han ansåg att hon klädde och betedde sig olämpligt. Han dömdes för förberedelse till grovt brott mot liv och hälsa samt misshandel.

I slutet av januari ändrade Helsingfors hovrätt domen till enbart misshandel med hänvisning till bristande bevis.

Lidman misstänker att man kanske var rädd för att domen skulle uppfattas som rasistisk.

– Jag ser också en teknisk förklaring. Det fanns tydliga signaler som tydde på att det handlade om hedersrelaterat våld men vi saknar juridiska strukturer som bättre kan beakta det som händer i kollektivet. Vår lagstiftning är inte redo för de här fallen, säger Lidman som hoppas att beslutet ska överklagas.

– Vi talar om ett viktigt prejudikat. Det finns redan och kommer tyvärr, i likhet med i Sverige, att komma fler liknande fall framöver.

Finns det då en finländsk så kallad hederskultur? Enligt Satu Lidman beror svaret på hur begreppet definieras.

– Det har aldrig sett ut på exakt samma sätt i Europa. I historisk mening har den finländska kulturen innehållit drag av hedersrelaterat våld, och det förekommer ännu i dag inom vissa minoritetsgrupper. För mig är hedersvåld kopplat till ett kollektiv som inte längre finns i det individualistiska Finland. Därför har majoriteten också svårt att förstå mekanismen bakom, att andras åsikt kan ha så stor tyngd. Känner vi vår historia förstår vi det bättre, eftersom vi också kommer från ett kollektivistiskt samhälle.

Lidman exemplifierar: En 18-årig flicka blir våldtagen i en liten by. Alla i byn vet vem som utförde dådet men av hänsyn till familjens rykte väljer flickans far att tysta ner saken.

– Det här hände i Finland i början av 1960-talet. Prioritet nummer ett var familjens goda rykte, nummer två hur flickan mådde.

Kvinnan som anförtrodde Lidman sina upplevelser lever än i dag. Ett faktum som får Lidman att tillfälligt tystna.

– I gatuvimlet kan vi fortfarande möta finländare som upplevt den här sidan av vårt samhälle.

I en insändare i Helsingin Sanomat (6.2), kopplad till den ovannämnda domstolsprocessen, poängterar Lidman och forskarkollegan Tuuli Hong att individers handlingar aldrig kan skyllas på kulturella faktorer. Samtidigt får vi inte blunda för samhälleliga eller kulturella strukturer som upprätthåller våldet.

De påpekar att lejonparten av vålds- och sexualbrotten i Finland, som också drabbar personer med utländsk bakgrund, utförs av finländare.

– Alla brott som utförs av utlänningar har inte en kulturell koppling. Samtidigt kan en del av finländarnas brott, som misshandel under inflytande av alkohol eller familjevåld, sägas stödja sig på en finländsk våldskultur. De här fallen beskrivs däremot som enskilda förövares handlingar och inte som en fingervisning om den tankevärld som omger hen.

Lidman tror att en ovilja att ta itu med egna problem ligger bakom en del av fokuseringen på andra.

– Forskare och feminister har pekat på våldtäkt som ett problem i årtionden. Först nu vaknar vissa upp och vill ”rädda” kvinnorna i Finland. Det är bra att saken diskuteras men vi behöver ett bredare fokus. Utvecklingen att flickor och kvinnor blir våldsammare och börjar ”bete sig som män” är inte heller bra.

En historisk våldskultur och rigida föreställningar om genus drabbar även män. Och det är vid den här skärningspunkten som vi, enligt Satu Lidman, bör stanna upp: dels för att förstå vår egen historia, dels bättre navigera i dagens debatt om så kallad invandrarkultur med traditionella könsroller.

– I en våldskultur där män förväntas regera över kvinnor kan både kvinnor och män vara offer. I den finska mannens roll ingick tidigare starkt att mannen skulle leda och vid behov fysiskt disciplinera hustru och barn. I mötet med nya kulturer är det bra att minnas att det kan vara svårt att agera annorlunda även om man skulle vilja göra det, om det finns ett kollektivt krav på att mannen ska vara våldsam i vissa situationer.

Lidman frågar retoriskt hur mycket familjen eller släkten som kollektiv påverkar finländarnas beslut i dag.

– Inte heller i ett individualistiskt samhälle är vi helt fria från vad andra tänker om oss. Kulturella förändringar kommer i tunna lager.