Miniserien om Tjernobylolyckan är ett snyggt verklighetsbottnat skräckhantverk med enstaka snubbelsteg

HBO:s miniserie Chernobyl dramatiserar en av den moderna erans mest ökända katastrofer. Det fungerar hantverksmässigt väl även om manusförfattaren Craig Mazin ibland tar i väl hårt med ideologin på bekostnad av den redan i sig tillräckligt sorgliga och brutala verkligheten.

Tjernobylolyckan den 26 april 1986 har blivit HBO-serie.
Prologen där den skuldtyngde kärnfysikern Valery Legasov (Jared Harris) hänger sig ett år efter olyckan sätter tonen för en såväl visuellt som psykologiskt mörk helhet, innan vi beger oss tillbaka i tiden till händelsernas kokande centrum. Vi ser endast på avstånd den inledande explosionen, som orsakas av ett slarvigt genomfört rutintest i kombination med designfel i kärnkraftverkets reaktor. Från Vasilij (Adam Nagaitis) och Ludmila Ignatenkos (Jessie Buckley) köksfönster i den ukrainska staden Prypjat ser olyckan spöklikt vacker ut, som en magisk ritual eller en UFO-landning. Vasilij jobbar som brandman i den lilla staden som är uppbyggd kring kraftverket för att inhysa dess arbetare, och då han kallas på skift till kraftverket mitt i natten lugnar han ner sin stressade fru: det är säkert bara en liten takbrand, ett ofarligt rutinuppdrag.

ANDRA LÄSER