Balettens Trippel är en överdos av perfektion


Nationalbalettens uppsättning av tre mästerverk i det mindre formatet är så välgjord att HBL:s danskritiker Jan-Peter Kaiku önskar att det funnits åtminstone någon liten spricka i perfektionen.

Claire Teisseyre, Rebecca King, Sergei Popov, Violetta Keller i George Balanchine Serenade (1934). Detta är en pärla i den neoklassiska repertoaren som slipats till perfektion genom upprepade bearbetningar av koreografen själv, skriver HBL:s recensent.
Det mest påtagliga förhandsintrycket – att Nationalbaletten väljer det säkra före det osäkra – består vid premiären av treverksaftonen Trippel, rätt och slätt kallad så, som på fackspråk. Trumfkorten radas upp i tur och ordning, från den samtida brittiska balett- och danskonstens klara stjärna Wayne McGregor till den amerikanska balettkonstens gigantiska portalfigurer och stora förnyare av och banbrytare för själva konstarten – George Balanchine och Jerome Robbins.
ANDRA LÄSER