Varför hatar Finland foto?

"Hela fotokulturen är förpestad och har slagit knut på sig själv", skriver konstkritikern och fotografen Helen Korpak i sin kritik av tävlingen Fotofinlandia. Hon är frustrerad över den avoga attityd som likt en Mårra följer fotografiet i vårt land.

Den finländska inställningen till fotografi är njugg. Institutioner kunde till exempel låta sig inspireras av Barbicangalleriet i London, vars storsatsning Masculinities visade att välbekant bildmaterial vinner på kontextualisering och intellektualisering, skriver HBL:s konstkritiker Helen Korpak. Här Sunil Guptas obetitlade bild ur serien Christopher Street, 1976 som ingick i utställningen.
När jag blickar tillbaka på konståret 2020 finns det en fråga jag ständigt återkommer till: varför hatar Finland foto?

 Hata är ett stort ord. För stort, kanske. "Varför bryr sig Finland inte om foto”, har ändå inte en lika arg klang, och det är specifikt en ilska snarare än besvikelse, eller dylik mjäkigare känsla, som ger upphov till denna fråga som gång på gång flyter upp till ytan av mina tankar. Det blev inga privilegierade utlandsresor detta år, och bristen på internationella fotokonstupplevelser förstärker min förundran över vad sjutton det är vi håller på med i Finland egentligen.
ANDRA LÄSER