Ett sjujävla liv i skuggan av döden

Bröllopsplanerare möter begravningsentreprenör och olika barn leka bäst i dramakomedin Häät ennen hautajaisia. Trots det svärtat humoristiska berättargreppet kunde helheten ha varit vassare.

Iina Kuustonen är en bröllopsplanerare som måste försöka fixa en kulisspojkvän.
Krister Uggeldahl
23.09.2022 05:01

DRAMAKOMEDI

Häät ennen hautajaisia
Regi: Kari Ketonen. Manus: Leo Viirret, Kari Ketonen. Foto: Alvi Pakarinen. I rollerna: Iina Kuustonen, Antti Luusuaniemi, Risto Tuorila, Kaija Pakarinen, Pihla Penttinen. 95 min. F12
Häät ennen hautajaisia heter den, skådespelaren Kari Ketonens regidebut. Och det är givetvis en traves­ti på Mike Newells brittiska nittiotalsromcom Fyra bröllop och en begravning.
Men precis som titeln anger är det inte fullt lika mycket tjo och tjim i den finska upplagan. Det är en, med tanke på den gapiga finska komeditraditionen, förvånansvärt sorgmodig och sober sak, ett sorgearbete med glimten i ögat.
I filmens centrum ses Iina Kuus­tonens bröllopsfixare Joanna. Hon är ett proffs ut i fingerspetsarna som satsar så helhjärtat att hennes eget kärleksliv blir lidande.
Det grämer inte minst pappa Pekka (Risto Tuorila), den pensionerade brandmannen som dagarna i ända planerar sin egen begravning. Men innan dess ser han gärna att dottern har sitt på det torra.
Vilket för oss till Sakari (Antti Luusuaniemi), en socialt handikappad begravningsentreprenör som får i uppdrag av sin terapeut att söka kontakt med andra människor. Av en slump fångar Joanna hans intresse och eftersom hon är i trängande behov av en kulisskavaljer får Sakke duga.
Dramakomedi var ordet och mycket riktigt finns det av bägge sorterna i filmen. Där Luusuaniemis begravningsentreprenör i all sin tafatthet lockar fram leenden är det Joannas sjukdomsdiagnos – utfärdad av Johanna af Schulténs hälsocentralläkare – som står för de mörka skuggorna.
Iina Kuustonens bröllopsfixare möter Antti Luusuaniemis begravningsentreprenör.
Filmen parkerar i gränslandskapet mellan dessa och bortsett från bästa väninnan Elli (Pihla Penttinen) är det inte en kotte som känner till hur det står till med Joanna, inte ens den presumtiva brudgummen.
Galghumor är en krävande be­rättartradition, det framgick med all önskvärd tydlighet i Johanna Vuoksenmaas Toinen jalka haudasta (med Tobias Zilliacus som dödssjuk sate). Lite si och så är det med balansgången här också, mycket på grund av en personkemi som inte alltid finns där.

Olika barn leker bäst

Att olika barn leker bäst är förstås lite kul, men själv har jag svårt att få Kuustonens bröllopsfixare och Luusuaniemis begravningsentreprenör att gå ihop. Även i övrigt är det här en film på jakt efter ett optimalt tonläge, en mera hejdlös output.
Det gör att helheten känns något platt, må sedan vara att man uppskattar det svärtat humoristiska berättargreppet, en bristvara på de här breddgraderna.
Och visst, Iina Kuustonen är riktigt drabbande i rollen som ung kvinna med en oviss framtid. Även Antti Luusuaniemi, den humorbefriade torrbollen, har sina stunder.
Men man får en känsla av att det kunde ha varit vassare, dråpligare. Nu uteblir skratten, den befriande humorn.

ANDRA LÄSER