Insändare: Lokalt förankrad primärvård innebär ett steg mot ett egenläkarsystem

Dagens samhälle förändras snabbt. Alla får lov att anpassa sig till nya krav, villkor och möjligheter det medför. Inom vården kan det handla om en avvägning mellan tryggheten i den offentliga sektor och att på eget ansvar välja en privat vårdgivare.

Ett exempel på detta kan läsas i HBL (4.3) med fortsättning (8.3). En person som inte känner sig trygg, nöjd eller beredd på osäker väntetid väljer att vända sig till den privata vården. Räkningen på 1 200 euro blev en överraskning. Samma polikliniska vård kan antas ha kostat omkring 120 euro i offentlig regi.

Skillnaden i utgifter klär siffror på värdet av att inte behöva vänta i osäkerhet när den offentliga primärvården inte tros uppfylla förväntningarna. Att söka vård i den privata vård som investerat stort för framtiden kräver för de flesta en extra sjukförsäkring ovanpå försäkringen alla redan har i skattefinansierad vård. Exemplet visar också storleken på det ekonomiska ansvar den offentliga finansieringen står för i och med att priset inte motsvarar den verkliga kostnaden för tjänsten.

I dag fungerar primärvården ställvis bra, ofta tack vare uppoffrande arbetsinsatser av anställda läkare och vårdanställda med intresse för människan som helhet och ansvarskänsla för välfärden i lokalsamhället. När ”boomer”-generationens sista altruister i primärvården pensionerats, uppstår ett tomrum som den offentliga arbetsgivaren fyller med köp av tjänster, med pengar som kunde ge mera nytta i alternativ användning.

Att den offentligt finansierade tryggheten allt oftare inte är att lita på beror bland annat på att många arbetstagare väljer sin arbetsmiljö enligt andra kriterier än de system och villkor som gäller i primärvården i dag. Varför inte välja när alternativ finns? Risken att bli utan arbete är liten. Unga läkare lockas främst till den specialiserade sjukvården, därnäst till praktik i privata bolag eller till kortare påhugg som ”hyrläkare” i primärvården. Det ger större frihet och kontroll över den egna tidsanvändningen än i primärvårdens tjänst, men är inte ägnad att skapa kontinuitet i vården.

För att trygga innevånarnas tillgång till primärvård krävs att fler unga läkare lockas till arbete där ett bredare långsiktigt perspektiv på de vårdsökande tillämpas, än det som dominerar i tillfällig vård med fokus på enskilda sjukdomar och organ. Det kan ske genom att vårdproffsen själva, eller med entreprenörers hjälp, tar initiativ till, organiserar och driver mottagningar med praktiserande läkare och personal som fyller det uppkomna tomrummet i offentlig primärvård.

Att rätta till incitamenten så att aktörer på alla plan lockas att handla hälsoekonomiskt rätt kräver, som påpekats på ledarplats i HBL, nya tänkesätt utanför de administrationstunga boxarna och egna pengar att hushålla med.

För att få uppleva att kontakt till praktikens läkare och vårdanställda med flera dagligen fås utan dröjsmål kan dagens upplysta medborgare vara beredda att betala ett rimligt tvåsiffrigt pris för besöket. Utbudet av tjänster kan utvidgas enligt efterfrågan som på andra marknader. En lokalt förankrad praktik designad för primärvård innebär ett steg mot ”egen läkare” och påminner om hur det var före 1972, innan medborgarna blev undersåtar och de offentligt anställda sågs som lydiga funktionärer i förmyndarstatens tjänst.

I kommunen kan man i dagens läge inte se meningen med att satsa på egna hälso- och sjukvårdsinsatser med mindre än att man får en del av sina skattepengar tillbaka. Då blir det möjligt att medverka i praktikerlagets arbete avsett att sköta de egna medborgarnas hälsa och välfärd så att undvikbara utgifter för specialsjukvård hålls nere. Så är inte fallet i dag så länge någon annan står för kostnaden hur man än själv agerar och dessutom saknar medel att göra saker rätt.

Primärvården kan reformeras om tillräcklig många vill det i stället för att bara resignera i väntan på att brister i arbetsmiljö och incitament ytterligare förvärrar följderna av hårdför tillämpning av ett organisationssystem som inte fungerar för alla sina åtaganden.

Anders Almqvist, pensionerad sjukhusläkare, Vasa