Ur arkivet: Dylanologi för redan frälsta

För några år sedan [2008] gav Håkan Lahger ut en av de bättre svenska rockböcker jag läst. Den vassa eggen. Ulf Lundells kreativa kaos hette den, en initierad tidsresa tillbaka till mitten av 1980-talet och inspelningarna av Ulf Lundells klassiska dubbelplatta – en tid då han ”försökte spränga rockmusiken i atomer” med hjälp av bombastiska slagverk, svischande syntar och annan karaktäristisk tidsrekvisita.

Lundells historiska bidrag var att få den pubertala rockslyngeln att växa upp och se världen från en familjefars perspektiv, skrev Lahger den gången, ett något blasfemiskt uttalande, kan man tycka, inte minst för alla Bob Dylan-fans som spelat sönder ”skilsmässoskivan” Blood On the Tracks (1974).

Men Lahger kan förstås sin Dylan. Ja, faktum är att han kan honom bättre än de flesta.

Det framgår inte minst av höstens bok. I Dylan. En kärlekshistoria (Norstedts) har han varvat sina egna Dylanminnen med intervjuer och samtal med andra ”Bobcats” – smeknamnet på de mest hängivna medlemmarna i Dylanfansens elitskvadron.

Lahger samtalar med den piprensande poeten Gunnar Harding, manusförfattaren Rolf Börjlind, en något motvillig Ola Magnell och några till. Alla har de sina synpunkter på Dylan och hans musik. Alla har de upplevt sina egna ögonblick av frälsning. Flera av dem hörde Dylan redan på Konserthuset i Stockholm 1966 eller bevittnade framträdandet på Isle of Wight 1969, då sångaren gjorde comeback efter en treårig paus och ”var ringrostig som en gammal boxare som klättrar in mellan repen första gången efter en otäck knockout”.

Visst, det vore lätt att le i mjugg åt Lahgers koncept (vilket man redan gjort på sina håll i Sverige). Bland de medverkande finns en enda kvinna (och även hon, SVT-profilen Marie Nyreröd, platsar antagligen mest för att hon samarbetat med ett annat manligt geni, Ingmar Bergman) men desto fler medelålders män som försöker sig på analyser av ”rockens Picasso”. När Lahger sammanstrålar med kollegan Christer Olsson över en blöt hemmamiddag, kan man nästan höra hur korken på ”Sam Shepards favoritwhisky Woodford reserve” skruvas av medan de odödliga replikerna uttalas framför Ipoden på småtimmarna: ”Men hörrudu, vad är Bob Dylans konst annat än känschlor.”

Men äh, vadå. Jag struntar i det där. För när allt kommer omkring är jag den perfekta målgruppen för just denna bok, vilken fungerar som tillfällig förströelse i väntan på den efterlängtade fortsättningen på Dylans egna Memoarer. Lahger är nämligen en utmärkt skribent och jag njuter av att följa med på hans vandringar i Woodstock, på fåfäng jakt efter resterande bevis på Dylans motorcykelolycka 1966 eller på hans strövtåg genom Greenwich Village bland trippade original som stod och hängde längst bak i de inrökta små lokaler där Dylan och hans gelikar skapade sig ett namn.

Dylanlitteraturen är som alla vet vid det här laget nästan outtömlig, men Lahger lyckas ändå med att skuffa fram några personligheter ur historiens skuggor. Ibland blir det riktigt intressant, som när han samtalar med 83-årige Izzy Young, arrangör av den första officiella Dylanspelningen i New York i november 1961. Eller när han hälsar på hos Jörgen Lindström, barnskådisen i den klassiska Bergmanfilmen Tystnaden, som i vuxen ålder utvecklat ett, frestas man säga, ohälsosamt Dylanintresse som skänker begreppet ”nörd” en helt ny innebörd. Bokens understatement kommer när Lahger ställer frågan om inte Lindströms överdrivna Dylanvurm (148 konserter, förortslägenhet som ett hemsnickrat Dylanmuseum) är en kompensation för något annat, och får svaret: ”Jag borde verkligen ha ägnat mycket mer tid av mitt liv åt hur man förhåller sig till det motsatta könet”.

Däremot är det mer gåtfullt vad Lahgers långa utvikningar kring barndomens hockeyhjältar vid en utomhusrink i Sundsvall i början av 60-talet har med Dylan att göra. Eller kanske de har, vad vet jag. Det är mycket som är gåtfullt med Dylan.

En sen höstkväll ser jag Wentus Blues Band ge en Dylankväll på Kåren i Åbo, med inbjudna gäster. Stämningen är varm och chosefri. Jag ser 68-årige Eero Raittinen framföra Maggie’s Farm, hör sköra Siiri Nordin tolka Dylan med en jazzig frasering jag aldrig upplevt förut och jag ser Anssi Kela överraska med några versioner från ett av Dylans mer undervärderade album, Slow Train Coming från 1979 och jag tänker plötsligt att det nog var skönt att Dylan inte blev tilldelad Nobelpriset i litteratur när allt kommer omkring, och att han i stället får fortsätta vara en handelsresande i musik, ”ett enmanstivoli som besöker marknad efter marknad”.