Naturvetare funderar på sex

Lustens koder tar sig an begär, njutning och sexuell mångfald ur ett naturvetenskapligt perspektiv, med varierat resultat.

Bling-bling. Glänsande "ögon" på stjärtfjädrarna är det påfågelhonor vill se.

Prisma: Lustens koder

Yle TV1 19.00, repris lördag 17.05 & tisdag 22.50
Storleken saknar betydelse. I alla fall om man är en påfågelhane. Det är en av slutsatserna man kan dra av kvällens Prisma-dokumentär Lustens koder, ett försök att förstå begär, njutning och sexuell mångfald genom jämförelser med djurvärlden, där ett av de inledande exemplen handlar om påfågelhanarnas praktfulla stjärtar.
De stora plymerna är närmast till besvär för fåglarna i alla andra situationer än då honor ska kurtiseras, men som känt är detta ett ändamål som många är beredda att göra stora uppoffringar för (bönsyrsan är till och med ok med att få huvudet avbitet). Det forskarna kunnat visa är att hanar med små stjärtplymer är lika framgångsrika på Amors stigar som de med stora. Det avgörande är i stället det som hiphopparen kallar bling-bling: glansen på stjärtfjädrarnas trefärgade fläckar, de som ser ut som ögon. Täcker man över dem, ja, då får påfågelhanen inte ligga.
Syftet med det här exemplet är att problematisera bilden av hanen som erövrare och honan som erövrad. Gamla föreställningar om blommor och bin kan vara ogrundade: bland påfåglar är det är honan som aktivt väljer partner och hanen som blir vald. Paralleller dras till människan som lär fungera lite på samma sätt. Andra djur får representera andra aspekter av sexualiteten: grisar njuter av beröring, rhesusapor har sex för nöjes skull och råttor kan utveckla sexuella fetischer – om man klär på en råtta en liten väst som den får bära de första gångerna den har sex, kommer den med rätt stor sannolikhet, om man tar av västen, att drabbas av både minskad sexlust och oförmåga att ejakulera.
I ganska hög grad handlar Lustens koder också om hur hormoner styr attraktion, hur vissa gener förutbestämmer ett visst beteende och hur sex styrs av vad som är evolutionärt ändamålsenligt.
Problemet med den här typen av (populär)vetenskaplig journalistik är att den tenderar att låsa fast sig vid ett strikt naturvetenskapligt perspektiv, trots att mänsklig sexualitet helt uppenbart också måste förstås socialt och kulturellt. Svaren man får inom ramarna för den andra diskursen må vara annorlunda, men de kan vara precis lika relevanta och att helt ignorera dem visar på en sorts arrogans.
Hur meningsfull är till exempel jämförelsen mellan prärieråttors och människors biokemiska tendens att bilda socialt, men inte nödvändigtvis sexuellt, monogama par, utan att över huvud taget vidkännas de kulturella och ekonomiska aspekterna av mänsklig parbildning? Här är det mycket lätt hänt att slutsatserna blir alltför fyrkantiga eller generaliseringarna alltför vittgående.
Till reportagets försvar ska ändå sägas att det överlag förhåller sig ödmjukt till ämnet och erkänner dess komplexitet. Det presenterar också en del verkligt spännande forskning, och man kan för all del säga att också det samhällsvetenskapliga läget hyser en motsatt tendens att ibland helt skjuta ifrån sig metodologiskt habila resultat som naturvetenskaplig forskning ger. Sällan är tvärvetenskap så komplicerad som på just sexualitetens område där kultur och natur är så fundamentalt sammantvinnade.
Det som eventuellt är mer problematiskt i Lustens koder är den underliggande föreställningen om att det som kan beskrivas som "naturligt" (för att det förekommer i djurvärlden) också i någon bemärkelse är "rätt" eller "okej". Även om ambitionen är god – att visa på biosfärens sexuella mångfald – så är antitesen lika felaktig som farlig, att det som till äventyrs är "onaturligt" också per definition är "fel".
ANDRA LÄSER