Värnplikten håller Eritrea flytande, men kan också stjälpa landet

Den eritreanska regimen har antagligen insett att isolationspolitiken är ohållbar. Det är också orsaken till att vi ser en ökande avspänning i Afrikans horn. Men mycket arbete återstår – det politiska förtrycket i Eritrea gör landet till ett av de mest flyktingproducerande i Afrika.

En etiopisk mamma möter sin dotter från Eritrea under ceremonin som hölls i samband med att två gränsstationer mellan länderna öppnades den 11 september. Under de senaste tjugo åren har gränserna varit stängda.
Avspänningen i Afrikas horn fortsätter i förbluffande takt. I måndags öppnades gränsen mellan Etiopien och Eritrea efter att ha varit stängd i mer än 20 år och Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed utlovade en demobilisering av trupperna på båda sidor av gränsen. Närmandet mellan dessa två gamla fiender har lett till en minskning av spänningen i hela regionen. Förra veckan slöt Eritrea och Djibouti överraskande fred efter ett tio år långt krigstillstånd. Eritrea och Somalia har också kommit överens om att normalisera sina diplomatiska förbindelser, som har varit avbrutna i flera år.
Denna utveckling som för bara ett halvt år sedan hade varit helt osannolik är till stor del den etiopiska premiärministerns förtjänst. Som ny regeringschef har han haft modet att bryta dödläget och lösa upp gamla knutar. Men det hade inte varit möjligt utan att motståndaren kommit honom till mötes. Eritrea spelar huvudrollen i den nya utvecklingen i regionen.
Eritrea har betecknats som en enpartidiktatur av närmast stalinistisk karaktär, ett Afrikas Nordkorea, stängt för yttervärlden och sedan självständigheten styrt med järnhand av presidenten Isaiah Afwerki, frihetshjälten som blev tyrann. Det här är givetvis en schablonmässig bild som bara belyser en del av den komplicerade verkligheten.
Eritrea vann sin självständighet 1993 efter ett 30 år långt frihetskrig mot Etiopien. Ett nytt blodigt krig bröt ut 1998 på grund av en gränstvist. Det kriget blev en nationell katastrof, med 100 000 döda och en fjärdedel av landet ockuperat av etiopiska trupper. Efter vapenstilleståndet år 2000 befann sig Eritrea och Etiopien formellt i krig ända till fredsavtalet i juni i år.
Det är mot den bakgrunden Eritreas historia de senaste 20 åren bör ses. Decennier av krig och umbäranden resulterade i ett till grunden förstört land, en djupt traumatiserad befolkning och en politisk ledning som såg yttre fiender som det största hotet mot nationens existens och i djup misstro mot omvärlden valde politisk isolation som överlevnadsstrategi.
En gång bittra fiender, i dag nästan såta vänner. Eritreas president Isaiah Afwerki (i mitten) och Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed (till höger).
Regimen ingrep också mot inre fiender, äkta eller inbillade. Människorättsorganisationer rapporterar att det finns närmare 10 000 politiska fångar i Eritrea – en av dem är svenske medborgaren Dawit Isaac som har suttit fängslad utan rättegång i 17 år.
På grund av det politiska förtrycket har Eritrea blivit ett av de länder i Afrika som producerar mest flyktingar. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR finns det 474 000 eritreanska flyktingar och asylsökande i världen, vilket är 12 procent av landets hela befolkning. Mellan 4 000 och 7 000 människor flyr landet varje månad.
Men det politiska förtrycket är inte den enda orsaken till att så många flyr från Eritrea även om landet har placerats på listan över de tolv "värsta av de värsta" förbrytarna mot mänskliga rättigheter, tillsammans med Nordkorea och Saudiarabien. Den främsta orsaken är värnplikten.
Med det permanenta krigstillståndet som motivering införde president Afwerkis regering mångårig värnplikt på obestämd tid. Rekryterna kan aldrig veta hur länge de kommer att vara inkallade. Dessutom sitter de flesta av dem inte och bevakar landets gränser eller gör annan vapentjänst utan gör jobb som på grund av statens knappa resurser inte kan bemannas genom normalt lönearbete som till exempel vägbyggen, hamnarbeten och annat grovarbete, men också tjänster inom administration, sjukvård, transport. Staten Eritrea hålls med andra ord flytande tack vare att tusentals rekryter utför arbete utan lön, mot soldatens ynka dagpenning. Detta system har av FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna kallats slavarbete. Det är det systemet som tusentals unga eritreaner flyr från varje månad.
Det är mer än troligt att regimen har insett att landet har nått vägs ände och att isolationspolitiken är ohållbar. Värnpliktssystemet kommer förr eller senare att leda till samhällelig kollaps eller revolution. Landet måste få sin ekonomi på fötter och det kan endast ske om man öppnar sig mot omvärlden och samarbetar med sina grannar.

Årtionden av konflikter

Eritrea var en gång en del av Etiopien och utgjorde landets kust mot Röda havet, innan invånarna 1993 röstade för självständighet efter årtionden av blodiga konflikter. I kriget 1998–2000 dödades omkring 100 000 människor i strider om var gränsen skulle gå. (TT)

ANDRA LÄSER