Gymnasieeleverna Sofie och Hanna har tröttnat på distansundervisning: "Som att göra läxor i åtta timmar"

Inga bandövningar på rasterna, inga tågresor till och från skolan tillsammans med kompisarna och ingen att bolla idéer med efter lektionerna. Mycket av det som hör skolan till har fallit bort de senaste två åren. Lärkaneleverna Sofie Savander och Hanna Branders ger sin syn på distansskola.

Sofie Savander och Hanna Branders har gjort vad de kunnat för att hålla modet uppe under perioderna med distansundervisning. – Att gå till skolan är något att se fram emot, medan en dag med distansundervisning är något du behöver ta dig igenom, säger Hanna.
"Jag vill inte att mina klasskamrater ska vara bollar med bokstäver i."
Så sammanfattar Sofie Savander, gymnasiestuderande vid Lärkan, hur det känns att ha undervisning på distans i en insändare till HBL.
Hon och kompisen Hanna Branders har fått nöja sig med lektioner via videolänk under en stor del av gymnasietiden.
De har känt varandra i ett halvt år. Savander är född ett år tidigare än Branders, men var på utbyte i Irland förra läsåret. I höstas började tjejerna gå samma kurser.
Branders och Savander tar samma lokaltåg till skolan då de har närundervisning. HBL träffar dem på ett kafé intill tågstationen i Hoplax, några stenkast från skolan.
– Det är egentligen i tåget vi har lärt känna varandra, säger Branders.

Sofie Savander

Ålder: 18 (född 2003).
Bor i: Grankulla.
Studerar: andra året på gymnasiet Lärkan.
Var på utbyte i Irland förra läsåret.

Hanna Branders

Ålder: 18 (född 2004).
Bor i: Alberga i Esbo.
Studerar: andra året på gymnasiet Lärkan.

Brist på sociala kontakter

I och med att en stor del av undervisningen skett på distans i snart två år har studerande tvingats ta större ansvar för att lära sig på egen hand.
– Det tror jag att man kan göra då man går i gymnasiet. Det har säkert varit värre för de yngre eleverna, säger Sofie Savander.
De är ändå överens om att undervisning på distans inte har varit en bra grej för inlärningen.
– Det var svårare att hänga med i alla ämnen och motivationen försvann, berättar Hanna Branders.
Hon har saknat att samarbeta med klasskamraterna och att bolla idéer.
– Man kunde ju ses via videolänk, men det är inte detsamma.
Dessutom tror Hanna att lärarna lättare kan se vilka elever som behöver hjälp då lektionerna hålls i klassrummet.
Men det största problemet har ändå varit bristen på sociala kontakter.
– Jag förstod inte riktigt hur viktiga de sociala kontakterna var förrän jag kom tillbaka till skolan, säger Savander.
Hanna Branders tror att vikten av att få träffa sina kompisar kan variera väldigt mycket från person till person.
– Vi var väldigt tajta i vår högstadieklass och hade videomöten tillsammans i början av pandemin. Men i gymnasiet umgås man med så många olika. Det kändes mer som att man satt hemma och gjorde läxor på lektionerna, säger hon.
– Ja, som att göra läxor åtta timmar om dagen, säger Sofie Savander.
Hanna Branders och Sofie Savander har saknat allt som händer vid sidan av lektionerna i skolan. Sofie försöker ändå se de positiva effekterna av distansundervisning. – Jag har lärt mig mer om mig själv och om hur jag lär mig saker, säger hon.

Inget vid sidan av undervisningen

Rasterna är något som Hanna Branders saknat extra mycket.
– Det är ju då man talar med sina kompisar.
Allt runtomkring själva lektionerna faller bort då eleverna inte är i skolan. Sofie Savander tycker även att tröskeln är högre för att ställa vissa frågor på distans.
– De små frågorna som man kanske inte riktigt ids ställa via videolänk uteblir.
Hanna Branders har saknat bandövningarna på rasterna.
– Vi brukar öva så gott som varje rast. Då det var distansskola blev det inget av det. Övningarna är en stor orsak till att vilja komma till skolan för mig.
Vid Lärkan har man något som kallas fredagsmusik på veckans sista matrast. Då spelas det musik i matsalen.
– Det är en jättetrevlig grej att se fram emot. Den här typen av saker går man miste om på distans, säger Sofie Savander.
Branders hoppas att de gamlas dans – en tradition för tvåorna i gymnasiet – kan ordnas i vår. I onsdags kom beslutet om att varken de gamlas dans eller bänkskuddardagen kan ordnas som normalt i februari, utan flyttas till april.

Vad är jobbigast med att gå i skola på distans?

– Bristen på sociala kontakter. Det är inget som motiverar en, säger Savander.
– Att sitta hemma hela dagarna. Jag rörde på mig mycket mindre då vi hade distansskola, säger Branders.

"Skolorna de sista som ska behöva stängas"

Coronarestriktionerna har kommit och gått, lättats på och skärpts. Ovissheten om hur länge eleverna tvingas delta i lektionerna på distans har orsakat frustration och trötthet.
– Det var tungt att inte veta när vi skulle få återvända till skolan. Först var det om två veckor, sedan om en månad, och så vidare. Det fanns aldrig ett slutdatum, säger Savander.
– Till slut förlorar man hoppet, säger Branders.
De tycker att restriktionerna som berörde skola och utbildning var befogade till en början.
– Men just nu tycker jag att skolorna är de absolut sista som ska behöva stängas, säger Hanna Branders.
– Jag förstår att en del kan tycka att det varit bra att vi haft distansundervisning, till exempel de som tillhör någon riskgrupp eller har familjemedlemmar som gör det. Men jag tycker inte det ska vara en lättvindig grej att stänga skolorna, säger Sofie Savander.
Hon tror inte att distansundervisning skulle ha lika stor effekt i dagsläget som det hade i början av pandemin.
– Vi skulle träffa varandra på andra ställen. Vi är trötta på att sitta hemma.

Hur påverkade distansstudier ert mående?

– Jag var jättetrött hela tiden. Men jag är en ganska introvert person så det var inte så farligt. Jag vet andra som har haft det jobbigare, säger Branders.
Savander säger att hon inte har mått sämre än någon annan, men att det tankesättet är en del av problemet.
– Jag tror unga har tänkt att det är samma för alla och därför struntat i att söka hjälp, trots att det kanske hade behövts.

Vad vill ni att beslutfattarna ska tänka på då restriktioner diskuteras i framtiden?

– Allas välmående, säger Branders.
– Och att det finns ett tydligt datum för när restriktionerna tar slut. På så vis blir det lättare att planera undervisningen, säger Savander.
Hon förstår att smittläget är en svår sak att förutspå, men önskar att de som berörs kunde få information om vad som kommer hända så tidigt som möjligt.
– Senast fattades det beslut på fredagen om vad som gäller på måndagen. Det orsakar väldigt mycket stress, speciellt för lärarna.

Lärarna har gjort ett bra jobb

Tjejerna är ändå nöjda med hur undervisningen fungerat på distans. Enligt dem finns det en gräns för hur bra det går att hålla lektioner via videolänk.
De säger att distansundervisning aldrig kan bli lika bra som på plats, men de förstår vilka utmaningar som lärarna brottas med.
– De förtjänar cred för det arbete de har lagt ner. Det har inte varit enkelt, säger Sofie Savander.
Hon tror att det har varit svårt för lärarna att märka om någon elev behöver hjälp.
– På distans pratar läraren ibland bara med en skärm. Det gör att interaktionen försvinner, säger Sofie Savander.
Det leder i sin tur till att lektionerna blir mindre intressanta och att motivationen börjar tryta.
– Någon gång kunde jag till och med somna under en lektion. Det skulle jag aldrig göra i skolan, säger Hanna Branders.
– Då du sitter på en lektion i skolan har du i princip inga andra val än att följa med och lära dig. Men där hemma finns det en massa andra saker du kan göra, säger Savander.

Upplever ni att studier på distans lett till att pressen på att prestera i skolan har ökat?

– Nej, tvärtom. Lärarna har haft förståelse för att det är jobbigt att studera på distans, säger Branders.
Hon och Sofie vet mer om hur de lär sig saker och vilka studietekniker som fungerar för dem efter flera månader av undervisning på distans.
– Det är väl en av de få positiva sakerna, som kan vara till nytta i framtiden, säger Savander.

Tillbaka i skolan

Då coronapandemin bröt ut på allvar och hela samhället lades på is – inklusive skolorna – för snart två år sedan gick Hanna Branders fortfarande i nian medan Sofie studerade sitt första år på gymnasiet. De minns hur det var då.
– Folk var räddare då jämfört med nu. Man visste inte vad man skulle vänta sig, säger Sofie Savander.
– Allt var jätteisolerat. Jag såg inte mina kompisar på säkert två månader, säger Hanna Branders.
Vid den tidpunkten var Hanna Branders osäker och lite rädd. Hon vågade inte gå ut och träffa någon över huvud taget.
I nuläget får Branders, Savander och resten av de studerande i Lärkan vara i skolan som vanligt. Men det är munskydd som gäller på lektionerna.
– Vi fick vara utan dem i en månad i höstas. Det var otroligt skönt. Det är intressantare att se på läraren också, säger Hanna Branders.
Munskydden är ändå något tjejerna kan leva med, så länge de får vara i skolan.
– Hellre med munskydd i skolan än hemma utan, konstaterar Sofie Savander.
ANDRA LÄSER