Estoniautredningen gjordes obalanserat och är delvis sofistikerad och delvis ignorant

Endast det som påvisas har betydelse, inte det som hävdas. Därför måste utredarna ordna med total transparens; samla in, filma, fotografera och visa, göra allt det som blev ogjort senast, på grund av enkelhet och ignorans.

För inte länge sedan under rubriken ”Att gå till botten med Estonia” (HBL 27.12.2020) reagerar Torsten Fagerholm mot den nya Estoniadokumentären, skojar om hoppande ubåtar och ställer sig kritisk till ganska många människor.
HBL har haft detta med korrekt information på tapeten en längre tid. Man varnar för självutnämnda experter och upphöjer journalistiken. Dagens informationsdynamik är ändå mer avancerad än så, och det är kanske inte alltid så lyckat att hävda sig själv. Endast det utmatade har betydelse, och betygsättningen sker ju av andra. Jag kan till exempel inte hävda att jag är väldigt trevlig, för betygsättningen sker subjektivt, av andra än mig.
Jag köper inte fullt logiken i Fagerholms resonemang. Estoniafilmen påvisar ju, på ett utmärkt vis, ett problem i samhället. Självklart att filmen visar konspirationsteorier, för det är ju alldeles uppenbart att de existerar? Deras existens är både faktum och fakta, de är en del av innehållet som filmen behandlar. Varför då välja att klassificera filmen just som konspirationsuppbyggande? Det går ju inte att behandla konspirationer utan att behandla konspirationer! Dessutom – och detta är viktigt – berör ämnet döda människor, och då måste man ha synnerligen känsliga antenner!
Gällande hoppande ubåtar, så behövs de inte. Förutsatt att de nyss hittade hålen inte är påhittade, så ligger de vid vattenlinjen och sjögången medför stora toleranser i dynamiken. Samtidigt är det förvånande, att filmmakarna väljer att inte visa vad de har hittat i skrovet på ett vederhäftigt sätt. I det sammanhanget håller jag med Fagerholm. Just det allra viktigaste, hålet (hålen?) presenteras naivt.
Olycksfallsutredningen jobbar på uppdrag av samhället. Om samhället inte är nöjt med dess jobb (jag vågar sätta huvudet i pant) måste jobbet göras om. Den tidigare rapporten nämner inte de nya hålen, därav följer att den inte är okej. Den tidigare rapporten har orsakat friktion i samhället, därav följer att den inte är okej. Denna enkla logik är väl självklar för alla?
Utredningen gjordes obalanserat. Den är delvis sofistikerad och delvis ignorant. Man glömde bort ett av de allra viktigaste: Att utgå från att motparten (publiken) är minst lika intelligent som man själv. Detta behöver inte vara på ont, tvärtom. En intelligent motpart tar intelligenta argument, självklart! Men den köper inte halvmesyrer, i synnerhet inte om 852 har dött.
Estonias förlisning innefattar en stor mängd faktorer som träder i kraft samtidigt. Svår dynamik, besvärlig tidpunkt, dåliga beslut, dålig mekanik och fatalt dålig tur. Så är det alltid när fartyg sjunker, många saker far åt skogen samtidigt. Om de far åt skogen separat så sjunks det inte.
Vapenfrakter behöver inte höra ihop med olyckan, men då de existerar samtidigt och olyckan inte får en bra förklaring är det självklart att de tas i bruk. Ubåtar behöver inte höra ihop med olyckan, men ubåtar har faktiskt tidigare kolliderat med diverse. Estonias snabba förlisning har ändå en tänkbar bättre förklaring som man ser om man lite vrider på huvudet; helt logisk, utan politik och besvärjelser, men den kräver nya undersökningar. Förloppet står att finna framför ögonen, men JAIC:s arbete vilseleder sinnet.
Nu måste alla vara kloka. Det finns bara en chans att göra det rätt. Endast det som påvisas har betydelse, inte det som hävdas. Därför måste utredarna ordna med total transparens; samla in, filma, fotografera och visa, göra allt det som blev ogjort senast, på grund av enkelhet och ignorans. I april och maj är havet lugnt, sedan blåser det upp, blir semestertider. Jag måste påminna utredare och politiker i Estland, som har huvudansvaret, samt Sverige och Finland som stöder: Tänk bara hur genant det blir om någon utomstående löser Estonia-problematiken!
Det är mänskligt att vara rädd om sitt eget skinn, och det är mänskligt att fela. Om man har tabbat, kan man korrigera och det är förvånande hur stor effekt en så enkel grej har som att be om ursäkt. Nu måste Sveriges myndigheter sluta fjanta och visa lite kurage för en gångs skull.

Tomas Gustafsson,

ingenjör, Esbo

Svar Den politiska eftervården av Estonia var ett stolpskott. Ändå – just därför – ska vi passa oss noga för konspiratoriskt havsskum. Minns Hanlons rakkniv: "Tillskriv aldrig ont uppsåt något som det räcker att förklara med dumhet". Dokumentären bortser från det enkla och uppenbara till förmån för vaga, bedrägliga lockelser. Samtidigt förbiser allmänheten 1990-talets systemfel: arkaiska regelverk där lönsamhet gick före säkerhet i sjöfartsbranschen. Brister i ro-ro-konstruktioner, svag utbildning, hafsigt underhåll, slarviga inspektioner och slapp regelefterlevnad bidrog till en traumatiserad trygghetskänsla – och skapade en marknad för seglivade antydningar om illvillig mörkläggning. Det vore lovvärt att nysta upp denna härva – såvida man börjar i rätt ände.

Torsten Fagerholm,

ledarskribent, HBL

ANDRA LÄSER