I omtalade tv-hitten Tiger King är personerna större attraktioner än djuren

Netflixhitten Tiger King är den stora tv-snackisen just nu. Den kretsar kring privatägda zoon i USA och här blir zooägarna större attraktioner att begapa än själva kattdjuren.

Joe Exotic driver enligt egen utsago USA:s största privatägda zoo.
12.04.2020 19:00 UPPDATERAD 13.04.2020 14:11

TRUE CRIME

Tiger King: Murder, Mayhem and Madness
8 delar på Netflix (serien recenseras i sin helhet).
Regi: Eric Goode, Rebecca Chaiklin. Medverkande: Joe Exotic, Carole Baskin, Bhagavan Antle, Rick Kirkham m.fl.
Dokumentärserien Tiger King: Murder, Mayhem and Madness (Tigerkungen: Mord, förödelse och galenskap) är, möjligen med skjuts av coronaviruset, en av de mest sedda serierna någonsin på Netflix. Det är lätt att förstå varför, för det här torde vara bland det mest spektakulära som visats.
Djurrättsaktivisten Carole Baskin vill stänga USA:s privatägda zoon.
Dokumentärmakarna Eric Goode och Rebecca Chaiklin var till en början ute efter att dokumentera amerikaner som har exotiska djur hemma. Men när de stötte på denna subkultur med fäbless för stora kattdjur insåg de snart att de hittat en guldgruva i form av färgstarka huvudpersoner. Faktum är att serien är rätt otrolig från början till slut; ibland vill man nästan nypa sig i armen och fråga sig om det faktiskt är sant.

Rivalitet och konflikter

Men låt oss ta det från början: serien handlar om privata zooägare i USA, med den mest excentriska av dem alla, Joe Exotic i spetsen. Han har enligt egen utsago landets största privatägda zoo med ett hundratal stora kattdjur – tigrar, lejon, pumor, även schimpanser. Han är uppmärksamhetstörstande och narcissistisk, producerar egna frispråkiga tv-sändningar på webben och figurerar även i de lokala nyhetssändningarna, känd profil i Oklahoma som han är. Han drömmer också om att slå igenom som countrystjärna och har spelat in obetalbart kitschiga videor där han i cowboymundering uppträder med kattdjuren som självskrivna accessoarer. Han ställer också upp i guvernörsvalet och är gift med två unga, hunkiga män, betydligt yngre än han själv. Just detta med att omge sig med många partner verkar vara en statusgrej i dessa kretsar.

Vidlyftiga original

Joe Exotic är huvudpersonen, men i serien finns en hel hög med privata zooägare som framstår som mer eller mindre vidlyftiga original. Medverkar gör också deras anställda och andra personer i deras närhet som frispråkigt uttalar sig inför kameran. Dessutom visar sig de här kretsarna vara ett getingbo av konflikter; de verkar alla hata och vara i luven på varandra, och pratar mer än gärna bakom ryggen på varandra. Konfliktnivån är med andra uppskruvad som värsta tvåloperan.
Doc Antle är en kattdjurstränare som ordnar safariturer i sitt vildmarksreservat.
Allra mest tillspetsad är konflikten mellan Joe Exotic och hans ärkefiende Carole Baskin, en djurrättsaktivist som driver ett räddningscentrum för kattdjur. Hon anser att privatpersoner inte ska äga exotiska djur och framstår åtminstone till en början som en förnuftets röst i all galenskap. Hon vill få ett slut på denna verksamhet som hon – med rätta – anser exploaterar djuren. Det här innebär däremot att Joe Exotic hatar henne som pesten. Han är ingen sympatisk person, utan aggressiv; förutom för tigrar har han en fäbless för vapen som han skjutglatt hanterar framför kameran.

Säregen subkultur

Delvis är det här en true crime-serie – det finns som sagt mord inblandade, men mest fascinerande är serien ändå som ett porträtt av en säregen subkultur. Det är en sällsynt saftig historia som ständigt bjuder på överraskningar och lyckas ta andan av en genom att avslöja ny, häpnadsväckande information. Så mycket kan sägas att många får sitt anseende befläckat.
Jeff Lowe är en av Joe Exotics närmaste män.
Något som serien länge verkar glömma bort är djuren, som är de stora offren i det hela – tigrar, lejon och pumor ska inte fetischeras på detta vis och hållas i fångeskap av privatpersoner. Ungarna används som gulliga keldjur som visas upp för besökare som tillåsts klappa dem – tills de blir för stora och farliga. Att det finns fler tigrar i fångenskap i USA än det finns tigrar i frihet i världen säger något om snedvridningen. Obehaget över det moraliskt felaktiga i denna djurhållning förtar också en del av underhållningsvärdet i serien. De stiliga kattdjuren i all ära, ändå får man nog säga att det är människorna som är de största attraktionerna att begapa i den här svårslagbara dokumentärserien.

ANDRA LÄSER