Yle Extrems show Sex och sånt ska åka ut på skolturné (HBL 22.4). Programledarna presenterar det som en del av skolornas sexualupplysning. Då jag läser beskrivningen undrar jag hur turnén egentligen skiljer sig från sexuella övergrepp, som jag själv varit med om att utreda och vars följder jag i mitt yrke behandlat. I sådana ingår exempelvis att en vuxen person i annat än medicinskt eller sakligt upplysningssyfte utsätter en minderårig (under 18 år om förövaren är i auktoritetsposition) för sexuellt material. Den ungas naturliga nyfikenhet, reducerade förmåga att säga nej på grund av relationen till den äldre parten, sociala behov samt naivitet och bristande kunskap utnyttjas så att ungdomen i praktiken blir tvingad till sexuella situationer även utan hot eller våld.
På Extrems turné kommer 15-16-åringar i skolmiljö av vuxna auktoriteter att exponeras för explicit sexuellt material, som tydligen har ett starkt underhållningssyfte. Meterhöga könsorgan omgivna av rök och färggranna ljus är inte sakliga eller nödvändiga för sexualupplysning i skolan och man kan ifrågasätta vilka lärandemål Memory med genitalier eller flygande rumpor på telefonen tjänar för tonåringar. Däremot kan man mycket väl sluta sig till vad följden skulle bli om en vuxen skickade sådant till en tonåring på sociala medier.
Många av eleverna kommer säkert att delta i evenemanget av nyfikenhet oavsett om materialet de möter sedan känns bekvämt för dem eller inte. De kanske inte heller vet att även många vuxna väljer bort sexmässor och -shower, att det är en fråga om preferenser snarare än sexuell erfarenhet och mognad. Vissa elever kanske deltar motvilligt för att de inte vågar neka på grund av grupptryck från vänner, alternativt skolans, lärarnas eller gästernas auktoritet. En del av programmet vill man inte heller avslöja på förhand så ungdomarna kommer att gå in i situationer de inte ens har möjlighet att informerat välja.
Ungdomar utvecklas i olika takt och såväl vuxnas, ungas som barns medfödda temperament, kulturella bakgrund och mycket annat, till exempel tidigare sexuella trauman, påverkar dessutom hur man upplever sexuellt material. Programledarna medger att detta är ”en utmaning” men något skräddarsytt program, tydliga förvarningar eller valmöjligheter finns inte med i deras beskrivning av turnén så man kan utgå ifrån att baserat på ren statistik blir det sannolikt en i varierande grad negativ upplevelse för många, även om det inte med säkerhet gäller alla deltagare. Det är värt att notera att även vår lagstiftning kring övergrepp baserar sig på potentiella skador.
Etiskt arbete med människor, men speciellt med sårbara unga, kräver att man baserar det man gör på forskning. Finns det studier som visar att turnén tjänar det tänkta syftet och att den gör det bättre än andra sexualupplysningsmetoder? Och gäller detta alla eller bara vissa? Har man kartlagt en mångfald av ungas upplevelser av detta samt tagit fram potentiella negativa effekter som bör tas hänsyn till? Förmedlar denna turné sunda gränser och adekvat kunskap eller det motsatta?
Kan man använda ett radioprograms popularitet i sin egen lyssnarskara som mått på dess allmänna nytta samt generalisera slutsatsen till ett sammanhang där materialet för det första ska delas med klasskamrater och lärare och för det andra också är visuellt och inte i reell mån frivilligt? Detta är helt avgörande frågor då vi de facto har studier som visar att motsvarande handlingar är i den mån skadliga att man dömer folk till fängelse för dem.
Det är lätt att avfärda alla kritiska röster med hämningar och inskränkthet då det gäller sexualitetsfrågor. Jag hoppas skolorna och Yle Extrem inte går i den fällan utan sätter vetenskapligt baserad kunskap snarare än radions behov av synlighet först.
Katarina Finnilä,
psykologie doktor, psykoterapeut, rättspsykolog, Lojo
