Ingen måste alltid vara glad

Att människor i någon bemärkelse hade det sämre förr, rättfärdigar inte missförhållanden i vår samtid. Det sade forskaren Niklas Altermark på Duvteaterns seminarium.

Niklas Altermark och Sanna Huldén tror att konsten kan nyansera bilden av människor med intellektuell funktionsnedsättning.
Under veckan har Duvteatern stått värd för seminariet Min historia som i föreläsningar, diskussioner och konstnärliga verkstäder undersökt korsningen mellan konst, historia och intellektuell funktionsnedsättning.
Det välbesökta seminariet på G18 i Helsingfors gästades bland annat av forskaren och aktivisten Niklas Altermark från Lunds universitet. Han föreläste under rubriken Makten att berätta historien: intellektuella funktionshinder mellan då och nu.
Altermark beskriver en allmän historiesyn där personer med funktionshinder tidigare, på ett brutalt sätt, institutionaliserades, för att efter en politisk kamp ha nått frigörelse som innebär att det mesta är bra i dag. Ofta ses "makten" som något repressivt som funnits i det förflutna. Enligt Altermark är detta en problematisk historiesyn: även om saker och ting i någon mening har blivit bättre, innebär det inte att makten försvunnit.
– Förr kontrollerade vi funktionshindrades sexualitet genom att sterilisera dem eller hålla människor av olika kön åtskilda. Men att vi slutat med det betyder inte att vi slutat att kontrollera den här gruppens sexualitet: "Ska du träffa din pojkvän ska ni ha dörren öppen till rummet" eller "Om du vill ha din flickvän på besök borde hon kunna visa att hon äter p-piller", säger Altermark och försöker med citatet visa hur det kan låta på gruppboenden.
Makten har inte försvunnit, den har bara förändrats.
Teoretiskt vilar Altermark i hög grad på feministisk och postkolonial teoribildning. Men i många avseenden är personer med intellektuella funktionsnedsättningar en grupp som sackar efter andra icke-privilegierade grupper i kampen om synlighet och utrymme, konstaterar Altermark.
I arbetet med att skapa utrymme för att formulera nya berättelser kan konsten och teatern ha en roll. Det säger Duvteaterns verksamhetsledare Sanna Huldén:
– Vi bygger hela seminariet kring frågor om konsten kan berätta de här alternativa narrativen. Finns det plats på scenen för dem? Är scenen en plats där man kan vara allt det man inte får vara enligt standardberättelsen? Kan konsten i stort vara den plats där man får vara sin historia – som ett aktivt subjekt och en vuxen människa? säger Huldén.
En sak som Altermark också problematiserar under sin föreläsning handlar om den gladhetsnorm som är väldigt stark i dag: människor med funktionsvariationer framställs frapperande ofta som glada, till och med lite gulliga, när de i verkligheten lever med samma känsloregister som vem som helst. Här kunde konsten spela en nyanserande roll.
– Glada Hudik-teatern (mycket uppmärksammad svensk teater baserad i Hudiksvall red.anm.) är inte så konstnärligt intressant, just för att den reproducerar en bild av människorna i den här gruppen. Konsten kan, precis som universitetsvärlden, både ha en konserverande roll och en progressiv roll, säger Altermark, och tillägger att han uppfattar att Duvteatern ligger närmare den feministiska scenkonstens ambition att jobba med uttryck som är medvetna om de rådande normerna.
– Ja, för Duvteatern är den konstnärliga friheten väldigt viktig. Vi vill ha en medvetenhet kring att våra skådepelare bygger sitt konstnärskap på erfarenheter som inte alltid är synliga, säger Sanna Huldén.
ANDRA LÄSER