Fast i gamla spår

I år är det tio år sedan actionfilmen Taken hade premiär – den där Liam Neesons dotter blir kidnappad och han tar sig an en albansk traffickingring. Det betyder att det också är ett decennium sedan Neeson lyckades sparka i gång en helt egen filmgenre, som kärleksfullt brukar kallas neesploitation.

Det är frågan om filmer där Neeson spelar "en helt vanlig man" – dock ofta med bakgrund inom polisväsendet – som hamnar i situationer där han egenhändigt och under tidspress måste rädda sig själv, sin familj och en massa främlingar från allehanda faror. Till genren hör, förutom de tre Taken-filmerna, bland annat Unknown och Non-Stop.

Dessa filmer eftersträvar underhållning framför trovärdighet och kombinerar action, kamp mot klockan och trygghet på varierat lyckade sätt. I sina bästa stunder gör de vad Die Hard och Lethal Weapon gjorde i slutet av åttiotalet, med Neeson i rollen som mannen vi kan lita på när världen är i gungning. I sina sämsta stunder låter de Neeson slå folk i brist på djupare handling.

Neesons senaste, The Commuter, har lite av varje. Den börjar i äkta Groundhog Day-anda med att Michael McCauley (Neeson) stiger upp klockan sex morgon efter morgon, klär på sig, dricker kaffe och körs till tåget av sin fru för att pendla in till jobbet i stan. Årstiderna förändras, humöret skiftar och sonen blir äldre men rutinen är densamma, varje dag.

Michael är en före detta polis som gav upp karriären för familjen och gick över till försäkringsbranschen. Ekonomin är kärv och därför är det extra kämpigt när han plötsligt får sparken. Sextio år gammal och arbetslös tar Michael några styrkande öl till tillsammans med en före detta poliskollega (Patrick Wilson) för att sedan skynda sig till tåget.

Väl ombord träffar han en kvinna (Vera Farmiga) som menar att det finns någon på tåget som inte hör hemma där. Om Michael hjälper henne att hitta personen utan att ställa frågor kommer han att bli ordentligt kompenserad. Pengarna lockar och Michael börjar kartlägga passagerarna och deras beteende. När han inser vem det är han har åtagit sig att hitta, och vilka följder hans agerande kommer att få, försöker han ta sig ur dealen men det är för sent.

Föga förvånande är det Jaume Collet-Serra som står för regin. Han regisserade även Unknown, Non-Stop och Run All Night, också den en neesploitationfilm. Collet-Serra stod också för The Shallows, den underhållande hajskräckisen från 2016, men här är han tillbaka på alldeles för bekant mark. Faktum är att The Commuter är nästintill identisk med Non-Stop, det är bara att byta ut flyget mot ett tåg.

Att stänga in Neeson i begränsande fordon som rör sig snabbt är i sig en bra idé och tåget visar sig vara en sympatisk plats för halvhjärtade försök till karaktärsutveckling, men den kompetenta ensemblen hade förtjänat ett mer genomarbetat manus och lite innovationsvilja. Resultatet blir en bekväm film, gjord på rutin. Det är underhållande, men främst på ett "jag har inget annat för mig"-sätt.