I vår kultur kan det vara svårt att inse att man inte måste klara allting själv

"Om det glappar i vardagen lider barnet av omsorgssvikt, och kanske av omsorg där man separerar den fysiska och emotionella omsorgen."

12.05.2021 21:32
Känns det bekant? Så vuxen jag är (och då barnen har fyllt 30 måste jag ju vara vuxen) händer det att jag nästan märker mig vara i en konflikt där vi tävlar om vem som, ja, är tröttare, har mera huvudvärk, behöver vila. Med andra ord, vem som inte tänker ta hand om veckostädningen. Och vem som inte tänker planera vad vi äter.
I vardagen ingår mycket metajobb, som tidvis känns betungande. Mest metajobbande finns det då man är förälder till små barn. Tidigare var det mamma som förväntades göra metajobbet, det vill säga ha koll på mat, kläder, vad som behövde anskaffas, nästa steg i utvecklingen. Födelsedagar och presenter. Som höll koll på att om barnet åt för lite middag så måste vi fixa ett stadigare kvällsmål. Nu kan det hända att föräldrar tror att detta metajobb kan delas upp – jag fixar den biten, så tar du det där. Och det funkar när det gäller tvättande och dammsugande. Men det går inte när det gäller ansvaret om en liten person.
Delar man upp olika bitar händer det lätt att barnet faller igenom där det glappar. Ingen utför det som kallas ”holding”, att hålla barnet och barnets upplevelser i tankarna, att se på världen med barnets perspektiv. Alla inser vad som kan hända om det glappar på stranden, bara för två minuter. Men om det glappar i vardagen lider barnet av omsorgssvikt, och kanske av omsorg där man separerar den fysiska och emotionella omsorgen. ”Jag älskar dig massor, liten, men det är mammas tur att byta blöja.”

ANDRA LÄSER