Mikael Sjövall: Grannsämjan är ett skört äggskal

Vattenskotern vrålar till i kvällssolen. En ejderfamilj söker sig i panik till vassruggen vid vår strand för att ta skydd.
På andra sidan viken står ett gäng flabbande och förfriskade killar i övre medelåldern och väntar på sin tur. De vill känna fartens tjusning och testa hur det låter då man vrider gasreglaget fram och tillbaka och kör runt, runt, runt i cirklar utan mål och mening. Varför ta sig ut på den stora fjärden när man kan köra som en galning i samma lilla vik framför grannens brygga om och om igen.

Den magiska solnedgången och naturens lugnande ljud har än en gång slagits i kras. Jag iakttar under tystnad skoterförarnas sanslösa framfart, men väljer att ligga lågt.
Att ta upp rågrannens irriterande okynneskörande är lönlöst. Det är som att tala till väggen. Ett par veckor tidigare har jag vänligt påpekat att det inte är en god idé att låta radion stå på bryggan på hög volym och skråla hela dagen eftersom vattnet bär ljud. Grannen såg bekymrad ut och skruvade ned volymen. Sedan gick det ett par dagar och så var det samma oväsen igen.
Tidigare fungerade den sociala kontrollen väl i bygden. Så är det inte längre. Åbolands skärgård kryllar av nya sommargäster som endast tänker på att maximera sin egen njutning utan att visa hänsyn mot andra. Den egna naveln är sommarens mittpunkt och höjdpunkt.
Den magiska solnedgången och naturens lugnande ljud har än en gång slagits i kras. Jag iakttar under tystnad skoterförarnas sanslösa framfart, men väljer att ligga lågt.
Vår nya rågranne är från inlandet utan någon som helst koppling till bygden. Han är kanske inte förtrogen med alla oskrivna regler i skärgården, resonerar jag välvilligt.
Vi klurar ut olika strategier för att få bukt med grannens bristande eftertänksamhet, men kommer till föga varje gång. Hur värna om grannsämjan utan att svära inombords var och varannan dag lyder frågan.
I mina svagaste stunder tänker jag på skådespelaren Jarl Kulles tolkning av Gustav Adolf Ekdahl då han yttrar de odödliga orden ”busar ska behandlas busaktigt” i filmen Fanny och Alexander.
Nu är vår granne inte lika sadistiskt sinnad som biskopen Edvard Vergérus, men trots det är goda råd dyra. Vad vore det busaktiga motdraget i vårt fall? Kanonbåtsdiplomati brukar sällan bidra till bestående lösningar eller varaktig fred.
”Grannsämjan är som ett äggskal. Det är lätt att söndra skalet, men desto svårare att limma ihop det efteråt”, säger mina svärföräldrars granne då deras radhusbolag firar 50-årsjubileum. Radhuset har endast fyra bostäder så det gäller att komma överens då man ska slå fast spelregler för trädgårdsplanteringar, sophantering och dyra renoveringar utan en disponent som medlare.

I vårt eget radhus finns hela 23 bostäder. Vår turkiske granne Enis föreslog en gång att husbolaget skulle bygga en utegrill för att främja samvaron och grannsämjan. Enis såg framför sig hur vi skulle grilla, mumsa och skåla tillsammans i solnedgången.
Grillen murades, men den användes bara två gånger om året under våra talkon. Alla andra dagar ville radhusets boende grilla i lugn och ro på sina egna gårdar och värna om den privata sfären.
Enis och hans fru flyttade för några år sedan tillbaka till Medelhavets värme. I fjol monterades Enis grill ned som överflödig. Jag kände ett sting i hjärtat då grillen bars bort.

ANDRA LÄSER