Svaret på en ogift, ångestfylld kvinnas dilemma är att resa

USA:s första kvinnliga grävande journalist hette Nellie Bly (1864-1922) och var en hängiven feminist. I början av sin karriär lyckades hon, genom att låtsas vara psykiskt sjuk, bli intagen på det beryktade mentalsjukhuset på Blackwell Island, tillbringade tio dagar där, kom ut och skrev ett reportage om den misär som rådde på sjukhuset. Men riktigt berömd blev Nellie Bly när hon övertalade sin arbetsgivare, tidningen New York World, att skicka henne på en jorden runt-resa med målet att visa att Jules Vernes hjälte Phileas Fogg hade fel.

Nellie Bly skulle färdas runt jorden på kortare tid än 80 dagar och det lyckades. Efter 72 dagar, fyra timmar och elva minuter och välkomnad av jublande folkmassor återvände Nellie Bly till sin startpunkt, New York, i februari 1890.

En anmärkningsvärd aspekt av resan var att Nellie Bly klarade sig med endast en väska. Den påminde om en läkarväska och innehöll underkläder, skrivdon, bläck och en burk ansiktskräm. Nellies resegarderob bestod av en dräkt i tweed, som hon bar varje dag, och på huvudet satt en kepsliknande hatt.

– Nellie är en av mina förebilder, avslöjar författaren Mia Kankimäki och tillägger att hon aldrig skulle klara av att packa lika sparsamt som Nellie.

– Jag har en tendens att släpa på för mycket bagage.

Nellie Bly (som egentligen hette Elizabeth Cochran) är en av tio driftiga kvinnor som Mia Kankimäki lyfter fram i sin bok Kvinnor jag tänker på om natten (Naiset joita ajattelen öisin). Gemensamt för nattkvinnorna är att de har kunnat förverkliga sina drömmar, trots ett benhårt motstånd.

På 1800-talet ansågs det inte lämpligt att kvinnor reste ensamma. Men damer som Isabella Bird (1831-1904), Ida Pfeiffer (1797-1858) och Mary Kingsley (1862-1900) brydde sig inte om vad deras omgivning tyckte. De trånga cirklarna kring hemmet kändes kvävande och de ville upptäcka världen.

Isabella Bird reste till Klippiga bergen och mötte en enögd bandit som förälskade sig i henne men som hon gav korgen. I Sinai höll hon på att törsta ihjäl, i Japan, Kina och Korea uthärdade hon hunger och kyla. Ida Pfeiffer reste två gånger runt jorden, iklädd bahytt och lång kjol. När hon mötte en grupp fientliga kannibaler överlevde hon genom att spela pajas. Kannibalerna skrattade åt henne i stället för att äta upp henne. Och den rådiga Mary Kingsley paddlade på floderna i Västafrika. När hon blev attackerad av en krokodil slog hon den i huvudet med sin paddel.

– De här kvinnorna bevisar att det inte finns några låtsasskäl till varför man inte kan förverkliga det man drömmer om. De lyckades göra något av sina liv trots att de inte var unga eller rika när de for i väg. Det är inspirerande och gav mig styrka att själv våga göra något annorlunda, säger Mia Kankimäki.

Mia Kankimäki inleder sin bok genom att åka till Tanzania och Kenya och följa Karen Blixen i spåren. Under resan upptäcker hon att Karen Blixen har lyckats dupera sina fans och läsare. I sina böcker, och i den berömda filmen Mitt Afrika med Meryl Streep i huvudrollen, framstår Karen Blixen som självständig och driftig. I verkligheten var Karen Blixen depressiv, stressad, rädd och ofta sängliggande. Hon var beroende av sina hopplösa män, maken Bror Blixen och älskaren Denys Finch-Hutton.

– Först blev jag arg över att Karen Blixen inte var den starka kvinna jag hade trott. Sedan insåg jag att det var skönt att Karen var ganska normal. Hon hade dessutom modet att byta karriär och blev författare vid 46 års ålder.

Den enda av nattkvinnorna som Mia Kankimäki skulle kunna träffa personligen är den japanska konstnären Yayoi Kusama men hon svarade inte på Mia Kankimäkis brev. Yayoi Kusama har en skör psykisk hälsa och bor i dag på ett mentalsjukhus i Tokyo. Hennes ateljé ligger i anslutning till sjukhuset.

När kvinnorna hemsöker Mia Kankimäki om natten tänker sig Kankimäki att de vägleder och tröstar henne, och oss andra sömnlösa. "Ge aldrig upp", lyder ett av de fiktiva råden. "Var modig. Det är inte farligt att vara rädd" lyder ett annat och "Spela med de kort du har" är ett tredje. En återkommande uppmaning är förstås att resa och skriva.

De kvinnliga upptäcktsresenärerna gjorde succé som författare, med beskrivningar av länder och kulturer få av deras läsare skulle få uppleva. Men en aspekt av de strapatsrika äventyren förblir ett mysterium.

Mia Kankimäki har grubblat intensivt på frågan.

– Toalettbestyren är en konkret fråga som berör oss alla. Men på 1800-talet var det otänkbart att tala eller skriva om ämnet.

– Jag gissar att kvinnorna hade nytta av sina långa kjolar, de gav dem möjligheten att uträtta sina ärenden någorlunda diskret. Isabella Bird insåg tidigt fördelen med ett eget tält där hon kanske hade en egen potta.