Insändare:  Den nordiska sjuk- och hälsovårdsmodellen är den mest kostnadseffektiva

Vi har stora förväntningar på att välfärdsområdena skall utveckla vården så att vårdköerna elimineras och väntetiderna förkortas.

Välfärdsområdena har ett tillräckligt stort befolkningsunderlag för att med stöd av den statliga finansieringen kunna ge all den vård som befolkningen behöver, med god kvalitet och kostnadseffektivt.

Det är ingen lätt uppgift för välfärdsområdena att ta över ansvaret för vårdsektorn som lider av underfinansiering och personalbrist.

Det pågår en dragkamp mellan de vinstdrivande vårdbolagen och den offentliga gemensamma vårdadministrationen om hur vården skall organiseras. Det ena alternativet utgår från att vården arrangeras av välfärdsområdet som har ansvar för vården samt budgetansvar. Det andra alternativet handlar om att välfärdsområdet köper tjänster av de kommersiella bolagen. Dessa bolag har fått ökat inflytande på hälsovårdspolitiken och på sjukvårdsmarknaden. Det är viktigt för dem att öka sin volym och sina vinster. Därför lobbar de bland politiska intressegrupper. De valda beslutsfattarna inom välfärdsområdesorganisationen måste fatta beslut som baserar sig på objektiva fakta.

Vårdbolagen och deras gynnare sprider felaktig information som syftar till att styra och beslutsfattandet i en riktning som gynnar deras intressen.

Vårdkrisen i Finland har inte uppkommit på grund av att läkare och vårdpersonal varit ineffektiva, utan är ett resultat av underbudgetering i förhållande till befolkningsökningen, den åldrande befolkningsstrukturen och den medicinska utvecklingen. Personalbristen inom den offentliga vården beror på att de kommersiella vårdbolagen lockat till sig personal genom att erbjuda högre förtjänstnivå, lättare och mindre ansvarsfulla arbetsuppgifter och bättre anställningsvillkor samt skatteplanering. Den gemensamma vårdsektorn har varit tvungen att köpa tjänster till mycket större kostnader än om egen personal utfört vården. De privata vårdbolagen som stöds av och stöder högerpolitiker orsakar och drar nytta av personalbristen.

Det hävdas att vårdkrisen måste lösas genom att i större utsträckning anlita vårdbolagens tjänster. Men i själva verket skulle det kosta mera än om välfärdsområdet utför samma vård med egen personal. Det påstås att byråkratin inom den gemensamma offentliga sektorn är väldigt kostsam. Det stämmer inte. I Finland utgör förvaltningen inom den gemensamma vårdsektorn 2 procent av totalkostnaderna medan motsvarande kostnad inom ett privatiserat vinstdrivande vårdsystem, som till exempel i USA, är 20 procent.

Objektiv forskning och omfattande erfarenheter från olika länder visar att den mest kostnadseffektiva organisationsmodellen för sjuk- och hälsovård är den nordiska eller engelska modellen; ett nätverk av hälsovårdscentraler på kommunal basnivå som remitterar patienter till den specialiserade sjukvården. Då kan man genomföra individuellt anpassade vårdprocesser där patienten och all nödvändig information rör sig mellan basvården och specialistnivån.

Kostnadseffektivt. Därför måste välfärdsområdena nu ta ett stadigt grepp om utvecklingen. Skapa en enhetlig heltäckande struktur för integrering av preventiva åtgärder, undersökningsresurser och vårdåtgärder från basnivå till den mest specialiserade vården.

Detta folkhälsoperspektiv innebär att var och en till en rimligt låg kostnad får kontakt med allt från en kunnig sjukskötare eller allmänläkare på hälsocentralen till en specialist på universitetssjukhuset, och smidigt erhålla all behövlig vård.

Inför valet har alla partier lovat tillräcklig statlig finansiering till välfärdsområdena. Det blir möjligt att anställa tillräckligt med egen personal som ersätter kostsamma köptjänster och korttidsjobb.

Välfärdsområdena får möjlighet att, med beaktande av regionala förhållanden, planera och förverkliga en vårdorganisation som kostnadseffektivt levererar heltäckande vårdtjänster som fyller de krav på korta väntetider, kvalitet, tillgänglighet och kontinuitet som vi har rätt att förvänta oss i vårt nordiska välfärdssamhälle.

Fredrik Almqvist, läkare, professor emeritus, Mariehamn