Konsertrecension: Paradise Lost justerar om beprövat koncept

Brittiska gruppen Paradise Lost har varit hårt fastbiten i metall/gotrockscenen i över trettio år. Gruppen har mejslat sin profil utgående från dom metal-gengrens sega riffmanglande och gotrockens deppiga anlete.

Gruppens karriär påminner om det mest vanliga inom rockbranschen, vilket betyder att några album sticker ut som mästerverk och resten är mer än dugliga för det att de påminner i sina bästa stunder om höjdarplattorna Shades Of God, Icon, Draconian Times och One Second.

För två år sen utkomna Paradise Lost-albumet Obsidian är rätt långt i klass med gruppens mästerverk och dess låtar i lag med klassikerna träffade mitt i prick under onsdagens spelning. Bandet bemötte sina trogna fans med sin karakteristiskt stoiska image, som allra tydligast manifesteras i sångaren Nick Holmes coola utstrålning.

Han tillhör definitivt den kategorin av frontfigurer som enbart med sin starka röst och helt utan några som helst grin-Olle-fasoner trollbinder publiken. Den typens scennärvaro passar givetvis perfekt när temat är kylslagen musik på gränsen till överdramatiskt. Den här gången värmde det i cirka en och en halvtimme – inkluderande tre encore­låtar.

Spelningen var en okronologisk färd genom bandets långa historia. Det kändes bra att kunna få konstatera att kvintetten har förnyat sig – om nu inte direkt på ett nyskapande sätt – så åtminstone så mycket att den välförtjänta hedersmanteln som tack för exemplarisk stilbildning än så länge sitter stadigt på medlemmarnas axlar.

Bandet körde hela setet med pondus och den rejält uppskruvade volymen gav en extra dimension åt låtarna som melodramatiskt påminner oss om hur livet mer sällan bjuder på annat än pina och elände. Även döden var närvarande i låtarna.

Med beaktande av hur länge bandet har delat med sig av sina domedagsprofetior, är det glädjande att den upprepade rullen ändå inte raderat spelivern.

Entusiasmen rent av flödade ur sologitarristen Gregor Mackintosh. Han jobbar verkligen för hela slanten och levererar solon med ett vasst sound som han klämmer fram ur instrumentet genom välvalda toner och inte i kvantitativa ös i överkant – vilket ju ofta är typiskt för den tyngre sektorns lirare.

Att bandet i sitt nuvarande stadium strävar till sin tidiga doom metalbetoning, underströks också av att till exempel den i originalversion rockigt svängande Say Just Words från 1997 nu spelades i nästan hälften långsammare tempo vilket enbart förstärkte den melodiösa låtens dramatiska atmosfär. Även övriga små justeringar piffade upp gamla godingar som i sin tur fick bra stöd av de färska låtarna.

Innan Paradise Lost äntrade scenen med sin helgjutna repertoar, fick franska Hangman’s Chair spela ett fyrtiofem minuters set med en blandning av stoner rock och doom metal. Inget fel på de massiva urladdningar bandet puffade ur sig och därtill gjorde sitt bästa för att leva upp till sitt dramatiska namn.

Hoppas bandet ännu får en möjlighet att uppträda för oss som huvudband och då få leverera sitt hypnotiskt sävliga massiva set utan tidspress.