Fredens – och glömskans – pris

För ett år sedan föll Kabul i talibanernas händer. Det utlöste panikartade scener som tagna direkt ur Pandemonium, helvetets huvudstad i John Miltons epos Det förlorade paradiset (1667). Av taktiska skäl gav man dessförinnan falska löften om ett "moderat" och "inkluderande" islamistiskt styre. Nu är det glasklart: de stora förlorarna på talibanernas makttillträde är kvinnorna.

Afghanistan befinner sig i limbo. Talibanerna är ingen monolit, rörelsen inkluderar också mer pragmatiska strömningar. Men trots eventuella splittringar har den reaktionära, renläriga falangen överhanden. För att anspela på Milton: hur förklarar man det som med västerländska ögon mest liknar ondska? Håller Afghanistan igen på att bli en samlingsplats för alla smådjävlar, enligt liberala mått?

Det afghanska styret domineras av hårdföra talibaner från den pashtunska befolkningsgruppen. Verkställandet delegeras till lokala hövdingar, som levererar en helmjölksversion – och mer därtill – av sharia.

Makten finns inte i Kabul, den vilar hos en skuggregering. Centrala beslut fattas av en dogmatisk mulla och hans religiösa råd i Kandahar, talibanrörelsens vagga. På order av Hibatullah, landets högste andliga auktoritet, har skolgången förbjudits för flickor i högstadie- och gymnasieåldern. Mullans infall saknar stöd i koranen, men strunt samma. Vidare förväntas kvinnor stanna hemma, likt boskap, om de inte har "nödvändiga ärenden" att uträtta utanför hushållet – vilket förutsätter manlig eskort.

Det kulturella inbördeskriget fortsätter. Medier tystas, oliktänkare förföljs, enligt FN och Human Rights Watch. I en hundra sidor lång rapport "Death in Slow Motion – Women and Girls under Taliban Rule" beskriver Amnesty en hårresande kvinnofientlighet: tioåringar riskerar att giftas bort mot sin vilja, kvinnor kan varken röra sig fritt utomhus eller arbeta. Under tiden lider befolkningen akut nöd och matbrist, med beroende av humanitär hjälp.

Värst är det i den rurala, konservativa provinsen Helmand, som står för lejonparten av världens opiumtillverkning. Området har varit föremål för mången brutal konflikt – men är numera rätt fridfullt. Här är också shariadomstolarna populära, eftersom de har ersatt den korrupta, byråkratiska labyrint som serverades av den tidigare regimen i Kabul. Talibanerna erbjuder faktiskt säkerhet, därtill en effektiv form av rättvisa – även om den ter sig arkaisk och obegriplig med moderna glasögon.

I tjugo år hann miljontals afghanska flickor skaffa sig en utbildning. Frågan lyder: tas dessa knoppar nu av den islamistiska frosten? Kan landet förändras inifrån, eller blir det fullt återfall till en patriarkal, strikt kontroll av kvinnor? Enligt pashtuner – talibanernas kärna – bör koranen tolkas bokstavstroget. Samhällsordningen ska bygga på heder och dygder, varmed kvinnor relegeras till en barnafödande roll, undanstökade ur den offentliga sfären.

Syftet är att eliminera det sekulära samhället. Talibanernas sedlighetsministerium och moralpolis har i uppgift att "främja dygder" och "förebygga last". I skolorna reciteras koranen robotaktigt, rättvisa skipas via shariadomstolar. För att skapa en teokratisk tyranni behöver man först kapsla in tiden och sudda ut framtiden. Här finns varken rum för modernism eller humana värderingar.

Det sista väst vill se är ett kollapsat Afghanistan, med flyktingvågor. Våra politiker vill hålla landet borta från löpsedlarna och minnet: ur syn, ur sinn. Man räknar med att talibanerna håller landet tillräckligt stabilt för att det inte ska landa helt i knäet på Ryssland, Iran och Kina. Därför tiger vi, trots att talibanerna gör övergrepp mot kvinnor och flickor, sveper in deras framtidsutsikter i en täckande, svart slöja.

Fundamentalistisk islam har inget monopol på terror och kvinnoförtryck. Ett snarlikt kvinnoförakt frodas också inom ultrakristna kretsar och populisthögern i väst. Steget är inte långt från "traditionella" könsroller och värderingar vidare till religiös fundamentalism och puritanism, med drakoniskt, patriarkalt förtryck som slutdestination. Också kristen andlighet kan missbrukas som en täckmantel för kontrollfantasier, med abortfrågan som murbräcka.

Fråga vilken fundamentalist som helst, svaret är detsamma. Allt beskrivs som en gudomlig plan, föreställningen är att samhället styrs av en tidlös, övernaturlig vilja. Givetvis ska denna vilja uttolkas av män, som behändigt nog har utsett sig själva till ställföreträdare för högre makter.