Under fredagen hinner jag vara med om en lugn liten kritikerpanel, en intensiv, närmast andfådd debatt om maktstrukturer och trakasserier i teatervärlden, en obehaglig barnteaterföreställning som jag flera gånger undrar om verkligen är lämplig för barn, en demo (inte färdig föreställning) under vilken jag hamnar tillbaka i skolbänken, en melankolisk betraktelse om längtan och om att få ordning på livet samt slutligen, efter en power nap, en tvåtimmars vandring genom staden tillsammans med ett gäng studsiga tonåringar.
Inte undra på att jag har svårt att somna när jag väl kommer i säng framemot midnatt.
Men det här visar att Hangö Teaterträff är en festival där man både blir överraskad, utmanad och underhållen.
Rättvisemärkt teater?
Det var väl omöjligt att förbigå metoo på årets festival, och det hade också varit dumt att göra det – den momentum, den vilja till förändring, som nu finns inom kulturbranschen bör tas tillvara. Behovet att diskutera allt som varit (och är) ruttet är stort, och det här resulterade i en paneldiskussion som redan från start hade hög fart – de sex panelisterna hade sju minuter var för sitt framförande, vilket sällan räckte till, och den tilltänkta strukturen där den vidare diskussionen skulle sparas till senare blev det inget av. Alla ville säga mycket, och det genast. Men bra så; efter årtionden av tigande och tystnadskultur är det verkligen dags att prata.
Och kommunikation är, vid sidan av makt, vad allt handlar om. Mari-Helen Hyvärinen, nyutexaminerad skådespelare, har undersökt giftig kommunikation i konstnärliga processer. Giftig kommunikation kan vara detsamma som att trakassera: det är att förlöjliga, förminska, bestraffa, ifrågasätta.
Regissören Elias Edström undrade varför vi kunnat välja mellan Chiquita och rättvisemärkta bananer i åratal, men inte har möjlighet att veta hur de kulturprodukter vi tar del av har producerats. Som tankelek är det intressant, och varför kunde något dylikt inte utvecklas i praktiken också. Och som konstnärliga ledaren för Lilla Teatern Marina Meinander inflikade med allusion på eftertexterna i filmer: "Inga människor har kommit till skada under produktionen".
Dessa diskussioner kommer att fortsätta föras i många sammanhang en god tid framöver, och det är bra.
Klassiker
Det konstnärliga program jag tar del av på fredagen är av två slag: färdiga föreställningar och sådana som handlar mer om process än produkt. Bägge har sin plats på en teaterfestival som finns till både för branschfolk och för allmänheten.
Faust for kids av norska regissören Hildur Kristinsdottir är en rivig spökhusaktig snabbspolning. Föreställningen är en del av ett "bildningsprojekt" som syftar till att introducera barn och ungdomar till de största litterära klassikerna. Men att den skulle vara speciellt barnanpassad stämmer inte – föreställningen är skrämmande och obehaglig även för undertecknad. Samtidigt är det absolut bra att barns och ungas förmåga att handskas med teman som död och ondska inte underskattas, men det känns extra viktigt att de vuxna diskuterar tillsammans med barnen efteråt. "Det här var nog jättekonstigt" var en publikkommentar – jag hoppas barnet erbjöds redskap att behandla det hon sett, så att teater inte förblir något främmande och svårt i hennes tankar en lång tid framöver.
Den lågmälda monologen Tre systrar av och med Liv Kaastrup Vesterskov är berörande i all sin enkelhet. Den har inte mycket gemensamt med Tjechovs klassiker, förutom den längtan som uttrycks. Föreställningen har något blekt, mjukt och drömskt över sig, och de tre systrarna flyter ihop till en enda växande flicka och kvinna som kontemplerar över tid, över att börja från bokstaven a, över att se på världen från en viss höjd. Stämningen är skör och inbjuder till självreflektion.
Processer
Deltagare i det treåriga fortbildningsprojektet Den autonoma skådespelaren presenterar i Hangö centralskolas klassrum deltagande miniföreställningar som de jobbat fram under workshoppar. Några är halvfungerande och roliga, en är tankeväckande: den där vi får se vårt liv framför oss på en tidslinje med viktiga händelser representerade av föremål vi har i våra väskor, fickor eller plånböcker. Jag blir underligt rörd.
Kvällens sista föreställning går jag till med nyfikenhet. Gruppen Mammalian Diving Reflex för samman människor i olika åldrar och arbetar för att avveckla barriärer. I Hangö har de förverkligat föreställningen – eller snarare performansen eller upplevelsen – Nightwalks with teenagers. Under två veckor har de jobbat tillsammans med lokala ungdomar och utforskat stadsutrymmet samt mött främlingar. Workshopparna utmynnade i kvällspromenaden under vilken de unga ledde oss till olika aktivitetspunkter i staden.
En övergångsrit förvandlar oss till tonåringar, och därefter blir det varierande spel och lekar i parker och på bergsknallar. De unga är ivriga och avväpnande charmigt naturliga. Efter att jag insett att det inte är någon teaterföreställning vi ska ta del av och kopplat om, finner jag mig underhållen och på ett bra sätt omruskad i min vuxenhet. För de unga, varav många säkert pratar framför en större grupp för första gången, måste processen ha varit betydelsefull och kanske öppnat upp en helt ny möjligheternas horisont. Sådant är alltid vackert, rörande och viktigt. Det känns fint att Hangö Teaterträff kan vara en aktör som inte bara tar över staden med egna föreställningar under en helg, utan också bidrar med något till dem som bor på orten.
